Strix uralensis
Slagugglan trivs i det norra barrskogsbältet. Framför allt förekommer den i öst. Den häckar i nästan hela Finland, men flest slagugglor finns det i södra och mellersta Finland. Tillgången på föda vintertid begränsar förekomsten av slaguggla i norr, eftersom den är för liten för att kunna dyka genom snön efter sork, coh den har inte anpassat sig till att vandra från sina häckningsområden i jakt på föda. Den är en stannfågel som inte ens under bottenår för sork flyttar på sig utan i stället står över häckningen. Slagugglan trivs i glesbygdernas gamla gran- och björkdominerade barr- och blandskogar, i närheten av kalytor, skogsåkrar och stränder.
Till sitt yttre påminner slagugglan om kattuggla, men är större och har längre stjärt. Slagugglans fjäderdräkt är ljust gulgrå med mörka, längsgående strimmor. Den har fjäderklädda ben, bruna klor, gul näbb och mörkbrun iris.
Milt yttre
Trots sitt milda yttre försvarar slagugglehonan sitt bo och sina ungar ute i terrängen. Slagugglan varnar genom att knäppa med näbben och brumma dovt. Om varningslätet inte ger effekt, smäller honan till rovdjuret med klorna. Slagugglor tolkar också människor som hot, och man ska därför inte närma sig dess bo eller ungar. Slagugglan äter små däggdjur och fåglar. Slagugglan häckade tidigare helst i högstubbar (avbrutna trädstammar) och övergivna rovdjursbon. Numera häckar slagugglorna oftast i stora holkar.
Skydd
Slagugglan är fridlyst genom Finlands naturvårdslag. Den är en hålbyggare som lider av dagens intensiva skogsbruk, eftersom skogsbruket reducerar antalet lämpliga boställen, såsom gamla och invändigt murkna träd och stubbar. Såväl slagugglan som andra hålbyggare kan hjälpas genom att holkar sätts upp i ekonomiskogar.
