Alces alces

Älgen är ett av de första djuren som kom till Finland i slutet av istiden för 9 000 år sedan. Den har alltid varit viktig för finländarna såväl kulturellt som för jakt. Finländarna har faktiskt avbildat älgar redan under förhistorisk tid, och djuret finns förevigat i många hällristningar. Också i Kalevala omtalas älgen. En älg kan bli över 20 år gammal. Även om det finns mycket älg i våra skogar ser man dem sällan. Älgen är det största hjortdjuret och Finlands största djur – en älgtjur kan väga upp till 600 kg! Djuret är ståtligt, om än lite speciellt till sitt yttre: ljusa, långa ben och kort hals och ett krökt huvud med en överläpp som är betydligt längre än underläppen. Ett särskilt kännetecken är pungen av hud under hakan, kallad hakskägg.

Horn

Älgtjurar kan ha två typer av horn, stång- eller grenhorn och skovelhorn. Det är individens gener som avgör horntypen, och det vanligaste i Finland är älgar med stånghorn (grenhorn). Hornen består av benvävnad och en stor hornkrona kan väga upp till tjugo kilo. Tjuren fäller sina horn varje år, och till brunsten bildas nya. Älgtjuren behöver hornen bara under parningstiden i september–oktober, då tjurarna mäter sina krafter mot varandra och tävlar om korna. Under andra årstider är hornen bara i vägen eftersom det gör det svårare att ta sig fram i tät skog. Därför är det bättre för älgtjuren att få nya horn varje år bara för den tid de behövs. Efter parningstiden fäller tjuren alltså hornen, som återbildas under vår och sommar. De utväxande hornen är täckta av mjuk, sammetsaktig basthud som torkar bort och fälls i slutet av sommaren, när hornen nått full storlek. I huden kring hornen finns det blodkärl som förser hornen med den näring och syre som de behöver för att växa. Hornen slutar växa i slutet av sommaren. Då gnuggar tjurarna hornen mot träd för att få bort huden. När tjuren inte längre behöver hornen, upphör blodcirkulationen i dem och de torkar ihop. De torra hornen faller av sig själva.

Tvillingar

Älgar lever huvudsakligen ensamma. Om vintrarna samlas de i grupper om några individer eftersom det då blir lättare att ta sig fram genom snö och gruppen ger skydd mot rovdjur. Älgar gör årliga vår- och höstvandringar mellan sina sommar- och vinterbeten. Under brunsten gräver tjurarna brunstgropar där de urinerar och sedan rullar sig för att sprida lukten. Ibland stångas tjurarna i en fysisk kamp om honorna, men ofta räcker det med hot och att visa horn och hakskägg. På våren föder älgkon, det vill säga honan, en eller två kalvar. De stannar med kon i ett år, sedan stöter hon bort dem innan följande kalvar föds. Älgar blir könsmogna vid ett par års ålder.

Långa ben

Älgar är aktiva hela vintern. Dess päls består av ihåliga, värmeisolerande hårstrån med tjock underull. På grund av sin stora storlek har älgar lite värmeavgivande yta i förhållande till vikten. De långa benen underlättar för älgen att ta sig fram i djup snö.

Vegetarian

Älgen är en växtätare som äter nästan alla typer av växter som finns i Finland. Dieten varierar med årstiden och beror på det som finns att tillgå. Älgar äter gärna löv och skott av träd och buskar, örter, gräs, ris, vattenväxter och vintertid årsskott av tall samt trädbark och kvistar. Deras viktigaste näringskällor är björk och tall, eftersom det finns rikligt av de här träden. De äter ogärna gran om det finns annat att tillgå.

Spillning

En hög med spillning är ett av de visitkort älgar lämnar efter sig. Spillningen ser olika ut beroende på årstid. En grov indelning är att älgars sommarspillning är en lösare hög medan bajset om vintern är som bönor. Det går att sluta sig till bajsarens kön och ålder med hjälp av bajskulornas form!

Nytta och skada

Älgstammen har länge kontrollerats genom jakt. I början av 1900-talet var stammen nära att utrotas men under 1970-talet började den i stället öka rejält. Den här utvecklingen berodde bland annat på uppföljning av stammen, selektiv jakt och alltmer plantskog. Numera kontrolleras stammen genom planerad jakt. På det här sättet eftersträvas ett litet vinterbestånd så att det inte ska bli så stora skador på skogen, men samtidigt många kalvar så att jägarna ska få stort byte. Älgen är såväl ett nytto- som ett skadedjur. Den är vårt ekonomiskt viktigaste vilt, men orsakar också skador på plantbestånd och medför risker för trafiken. 

Bubo bubo

Berguven är Europas tillika Finlands största uggla. Utöver storleken känns berguven igen på sina örontofsar och orangefärgade ögon. Denna gåtfullt hoande nattsuddare har ökat i antal under de senaste åren. Berguvar påträffas i skogsmiljöer i nästan hela Finland. Tidvis kan de också påträffas nära bebyggelse.

Hur vet om befinner dig i ett berguvsrevir?

Berguvar lämnar olika livstecken runt om i sina revir, och genom att hoa vid soluppgången och solnedgången markerar de reviret. I berguvars revir samlas olika bytesrester på stenar och stubbar. Under de träd där den suttit hittar man spybollar av osmälta hår och ben som dess muskelmage pressat samman. Fjädrar och dun fälls i berguvsrevir.

Berguvar jagar olika små däggdjur, som harar och råttor, och fåglar.

Ungarna lämnar boet utan att kunna flyga 

En grop i stenig terräng, på klippor eller vid foten av ett träd tjänar som bo. Berguven börjar lägga ägg redan i mars–april, och ungarna lämnar boet 5–7 veckor efter att de kläckts. Ungarna lämnar boet innan de är flygfärdiga. Om du träffar på en unge ska du snabbt lämna platsen, eftersom modern kan försvara ungen genom att gå till attack.

Förföljd fågel

Berguven var nära att utrotas i Finland i mitten av 1900-talet på grund av hårda förföljelser. Stammen återhämtade sig i slutet av 1900-talet tack var fridlysning och bättre existensmöjligheter. Under 2000-talet har stammen emellertid gått tillbaka igen.

Berguvarna i Etseri

I Ähtäri Zoo finns det fyra berguvar: tre honor – Sylvi, Siiri och Saimi – och en yngre hane, Vihtori. Siiri var med i filmen Unna och Nuuk, där hon gjorde en fantastisk rollprestation som en trovärdig berguv.

Ursus arctos

Björnen är Finlands nationaldjur. För våra förfäder var björnen ett viktigt och heligt djur som inte fick nämnas vid sitt rätta namn. Därför finns det gott om smeknamn för björnen. I djurparker kan björnar bli upp till 40 år, i det vilda blir de bara cirka 9–10 år i områden där de får jagas. Björnen utrotades nästan helt i slutet av 1800-talet. Numera uppskattas björnstammen till omkring 2 000 individer. Björnar väjer vanligtvis för människor, men unga och nyfikna björnar kan ibland förirra sig till mänsklig bebyggelse. Björnen är skygg av naturen, och den flyr hellre än att närma sig människor. Därför är det bra att ge ljud ifrån sig när man rör sig i björntrakter.

Allätande rovdjur

Brunbjörnen har det största utbredningsområdet av alla björnar i världen. Den är Finlands största rovdjur, trots att 75 procent av dess föda består av växter. Björnen är en verklig allätare: den gillar såväl bär, olika växtdelar och säd som fisk, insekter och kött. Inte ens dess rykte som honungsälskare är påhittat, utan björnar smaskar gärna i sig honung om de får chansen. Björnar uppsöker också aktivt kadaver.

Skarp nos 

Björnen har en lång nos och ett välutvecklat luktsinne. Björnen känner nästan alltid vittringen av människa innan människan ens vet att det rör sig en björn i samma område. De små ögonen är ett tecken på björnens svaga synsinne.

Små björnungar

Brunbjörnar lever mestadels ensamma, och träffar varandra främst i maj–juni under parningstiden. I djurparker kommer björnarna emellertid väl överens i samma hägn, och vissa studier visar att björnhonor åtminstone delvis har överlappande revir med nära släktingar. Hanens revir är cirka 1 400–1 500 km² stort och honans cirka 250–500 km². Enligt den senaste uppskattningen som Naturresursinstitutet (LUKE) gjort av björnstammen i Finland har den vuxit. Det totala antalet individer uppskattades till 2 300–2 500 innan jaktsäsongen år 2020. Uppskattningen var cirka 14 procent större än den föregående.

Under brunsten kan det uppstå tuffa slagsmål mellan hannarna om honorna. Om parningen leder till befruktning följer ett annat av björnens särdrag, nämligen fördröjd fosterutveckling. Dräktigheten stannar upp i initialskedet för olika långa perioder, varför variationen är stor i dräktighetens längd. Embryona fäster inte i livmodern förrän honan går i ide.

När honan sover sin vintersömn föder hon 1–4 ungar. Ungarna är mycket små när de föds (ca 500 g), och de är blinda och hjälplösa. Tack vare moderns feta mjölk växer de snabbt till sig innan våren kommer. Ungarna följer vanligtvis med modern till därpå följande vår, ibland längre. Honan får vanligtvis ungar vartannat till vart fjärde år. Ibland kan såväl äldre som nyfödda ungar följa med modern.

Björndödäre

Björnjakten regleras av EU:s habitatdirektiv. Björnstammen i Finland har blivit såpass mycket starkare att den kan regleras genom stamvårdande jakt. I renskötselområdet får björn jagas enligt fastställda kvoter medan jakten i övriga delar av Finland kräver undantagslov som beviljas separat. Finlands viltcentral och polisen ska underrättas om björnar som dödats. De som deltar i jakten ska avlägga ett särskilt skjutprov. Det går att äta björnkött men det finns risk för trikinos (trikinsmitta), och köttet ska därför låta undersökas innan det äts.

Djup sömn vintern igenom 

Vintern i Finland är lång och fattig på föda. Därför går brunbjörnarna här i vinteride för att spara energi. I sydligare länder kan de förbli aktiva hela vintern. Om höstarna samlar björnarna på sig reservnäring genom att äta stora mängder föda, såsom kolhydratrika bär. Tack vare sitt fettlager kan björnen klara sig i upp till 6 månader utan mat, även om vintersömnen sällan blir riktigt så lång. Björnarna går i ide i oktober–november. Björnens vintersömn är inte lika djup som den äkta dvalan hos till exempel fladdermöss, utan björnen kan röra på sig under vintern och rentav lämna idet. Björnen bygger sitt ide exempelvis i en gammal myrstack eller i skydd av lågt sittande grankvistar. Man anar knappast när man vandrar runt i skogen om vintern att det under någon kulle kan ligga en björnhona som just ska till att föda ungar i sitt ide!

Utbredning

Brunbjörnen har det största utbredningsområdet av alla björnar i världen. I Finland påträffas brunbjörnen i hela landet förutom på Åland.

Dama dama

Dovhjorten förekom i det istida Europas glesbevuxna skogar. Fossila fynd antyder att arten kan ha levt i Europa redan under stenåldern. För jägare som rörde sig till fots i skogen var dovhjorten ett byte i perfekt storlek. Europas dovhjortar dog därför ut redan under förhistorisk tid. Enbart i Turkiets och Persiens bergsskogar överlevde dovhjorten. Fenicierna hämtade dovhjortar tillbaka till Europa för att användas som offerdjur. Romarna fattade tycke för arten och både födde upp och spred hjortar ända till Britannien. Senare blev dovhjorten en populär art i kungliga trädgårdar runtom i Europa. Européerna tog dovhjorten till nya kontinenter – Australien, Syd- och Nordamerika, Sydafrika och Nya Zeeland. Finlands dovhjortar introducerades redan på 1930-talet. Vår egentliga stam startade med 21 individer som hämtades till Nääs gård i Hyvinge 1955. Dovhjortar är mycket ortstrogna och stammen har knappt brett ut sig alls i Finland. För närvarande finns det drygt femhundra dovhjortar i Finland.

Beroende av vinterutfodring

Dovhjorten är ett nattaktivt och skyggt djur. Den lever i flockar om några tiotal individer, gamla hjortar (hannar) lever ofta ensamma. Den äter gräs, löv från buskar och träd, och om vintrarna även bark och ris. I Finland vinterutfodras dovhjorten, och arten är beroende av det. Dovhjorten är illa anpassad till vintern på grund av sina korta ben och små klövar. De smala klövarna sjunker till skillnad från renarnas ner i snön, och hjortarna kan inte gräva fram mat under snön. För rovdjur som har anpassat sig till snö är dovhjortarna ett lätt byte om vintern.

Horn 

Enbart hannarna har horn. Efter brunsten fäller de hornen i december–januari.

Prickig hjort

Dovhjortens kalvar är prickiga och väl kamouflerade i undervegetationen. Vuxna dovhjortars färg går från ljust brun till mörkbrun; sommartid ofta mörkt brun med prickar och vintertid gråbrun. Dovhinden, som honan kallas, har prickar medan dovhjorten eller hannen inte nödvändigtvis har det. Dovhjortens buk är vit och svansen är svart ovanpå och vit undertill.

Hur känner man igen en dovhjort?

Dovhjorten kan förväxlas med rådjur och vitsvanshjort – bägge finns också här i djurparken. Dovhjorten har i jämförelse med den andra arterna en rödaktigt eller gråare brun färg och en svart strimma längs svansen. Rådjurets svans är helt vit och vitsvanshjorten har en brun strimma längs svansen.

Små hjortar

Brunsten infaller i oktober–november och i södra Finland får dovhindarna 1–2 kalvar i juni. Dovhjorten jagas i Finland huvudsakligen av lodjur.

Dovhjortarna i Etseri

Dovhjorten föder en kalv åt gången, eftersom kalven när den föds är stor och genast redo att följa modern. Här i Ähtäri Zoo har dovhjortarna vanligtvis kalvat under sensommaren. Om somrarna väntas kalvar i många djurparker, så djurskötarnas morgnar börjar med en daglig kalvrunda för att se om det fötts nya kalvar under natten och att alla redan födda kalvar mår bra. Särskilt dovhjortens kalvar måste upptäckas genast eftersom de ställer sig upp efter bara några timmar, och inte ens en kalv är lätt att springa i fatt. Då kan kalvarna id-märkas och könet kontrolleras så snart mamman slickat dem torra.

Micromys minutus

Dvärgmusen är Europas minsta gnagare och väger i genomsnitt bara cirka sex gram. Den har rödbrun rygg och vit buk. Huvudet är runt och nosen långsträckt. Även om dvärgmöss är aktiva året om, minskar aktiviteten till vintern och koncentreras till nätterna. Arten tillbringar då mer tid i tunnlar som andra smågnagare grävt ut i marken. Under sommaren är dvärgmusen i stället aktiv hela dygnet.

Förekommer i Europa och Asien. I Finland förekommer den från söder ända upp till Rovaniemi. Dvärgmöss trivs i miljöer med hög och tät växtlighet, till exempel sädesåkrar och vallar, dikesrenar och strandängar.

Fortplantar sig snabt

Dvärgmusens fortplantning skiljer sig något från de övriga mössens eftersom honan är dominerande. Hon väljer ut en hanne för att para sig med. Dvärgmusen fortplantar sig snabbt och parningssäsongen pågår från våren till hösten. Dvärgmössen hinner få 3–5 kullar per sommar. Varje kull består av i genomsnitt 1–8 små, hårlösa och blinda ungar. Ungarna frigör sig efter 15–16 dagar och blir könsmogna vid 40–50 dagars ålder. Honor som fötts på våren kan under sommar och tidig höst redan ha egna ungar!

Mästerlig klättrare

Dvärgmusen rör sig synnerligen vigulant. Den har en lång svans som den använder som gripverktyg när den klättrar runt bland grässtrån. Dvärgmusen kan också hoppa från strå till strå. Om den störs fäller den ner sig på marken.

Klotformat bo

Man kan till exempel i gräset eller på en sädesåker stöta på ett runt dvärgmusbo byggt av gräs och andra växter. Det mäter cirka 10 cm i diameter och byggs på omkring 30–60 cm höjd uppe bland gräs- och sädesstrån. Ett nybyggt bo är grönt eftersom levande blad vävs in i väggarna. Framemot hösten blir boet brunt.

Skydd

Dvärgmusen är livskraftig globalt. I Finland är arten fridlyst, vilket betyder att den inte får störas eller fångas för att hållas som sällskapsdjur. Eftersom dvärgmöss trivs på ängar, gagnas de bland annat av att ängar skyddas. Under senare år har dvärgmusbon världen över bland annat drabbats på grund av jordbruk och årliga översvämningar. Sedan 2001 har tennisbollar som använts i Wimbledonmästerskapen donerats till skydd av arten. Tennisbollar utgör ypperliga, vattentäta hem för dvärgmöss – det räcker att man gör ett litet snitt till dörröppning i bollarna!

Dvärgmössen i Etseri

I Ähtäri Zoo bor dvärgmössen i Strandlivshuset. Mössen är aktiva och pilar runt bland grässtrån och andra klätterställningar i sitt terrarium.

Phasianus colchicus

Fasanen tillhör inte Finlands ursprungliga fauna utan är en kinesisk fågel. Arten introducerades emellertid i Europa redan under medeltiden, och i Finland i början av 1900-talet. Fasaner trivs på åkermark och i stadsmiljöer såsom parker, småhusområden och jordbruksmark. De flyger ogärna och också vid hot flyr de oftast springandes. Fasantuppar samlar under häckningstiden in ett harem av lämpliga honor åt sig. Haremet kan inkludera hela tio fasanhönor som tuppen kan få ungar med. Trots fasanernas dåliga flygförmåga flyger de, förutom ruvande hönor, upp i träd till natten. Särskilt fasantuppen känns lätt igen på sin långa stjärt och färggranna fjäderdräkt.

Fjäderlösa ben 

Fasanfåglarna har inte anpassat sig till våra kalla och snöiga vintrar lika väl som skogshönsen. Fasanfåglar har inget skyddande lager dun på benen.

Skydd 

Fasanen är en jaktbar fågel som, liksom andra sådana, är fredad utanför jakttiden.

Perca fluviatilis

Abborrens främre ryggfena är taggig och ryggsidan har tvärgående ränder. Om vattnet är humushaltigt blir abborrens färg mörkare. Abborren är Finlands nationalfisk och dess färg och storlek varierar efter livsmiljön. Abborryngel äter plankton medan de vuxna fiskarna är rovfiskar.

Lota lota

Laken har en långsträckt kropp. Den lever på botten av kalla vattendrag och drar sig sommartid tillbaka till djupare, svalare vatten. Jagar huvudsakligen i skymningen och gryningen. Laken leker redan på vinter under januari–mars. Trivs inte i de allra suraste och syrefattigaste vattnen.

Carassius Carassius

Ett kännetecken för rudor är den höga kroppen med rundad ryggfena. Arten förekommer fläckvis på grund av avsiktlig och oavsiktlig utplantering. Rudan står sig inte i konkurrensen med andra arter, vilket gör den fåtalig i vattenmiljöer där det finns många arter. Den är ändå välkänd för sin förmåga att leva i syrefria vatten under vintermånaderna. Det här är möjligt tack vare alkoholjäsning. Särskilt i eutrofa vatten är detta en konkurrensfördel.

Rutilus Rutilus

Mörten har relativt stora fjäll, och dess ögon är vanligtvis röda. Mörten är vårt lands tredje vanligaste fiskart efter abborre och gädda. Den betraktas fortfarande som ”skräpfisk”. Mörten lever i många typer av vatten, men surt vatten tål den inte väl. Eutrofiering, det vill säga övergödning, av vattenmiljöer gynnar mörten och den bidrar i sin tur ytterligare till näringsbelastningen.

Anser Erythropus

Fjällgåsen är en av Nordens mest utrotningshotade häckande fåglar, och den hör till de av våra fågelarter som decimerats radikalt. Fjällgåsens häckningsområde finns i Fjäll-Lappland – den senaste säkra observationen av häckning är från sommaren 1995. I dagsläget uppskattas stammen i Finland till 0–5 par och i Norden till 30–35 par. Innan andra världskriget var fjällgåsen vanlig, och var då den talrikaste gåsarten i Fjäll-Lappland.

Fjällgåsen lever som namnet antyder i fjällområden i närheten av vatten. Särskilt under häckningsperioden är den mycket skygg. Fjällgåsen är liksom de övriga gässen växtätare. Ungarna äter också insekter. Fjällgåsen övervintrar inte bland fjällen utan flyttar i sydostlig riktning till Svarta havet och Kaspiska havet i södra Ryssland och Kazakstan.

Den påminner om bläsgåsen men är mindre och sirligare. Fjällgåsens tydligaste kännetecken är den lilla, ljusröda näbben och den gula ringen runt ögat.

Hot

I Finland är fjällgåsen akut hotad (CR), i världen sårbar (VU). Fjällgåsen hotas av överjakt särskilt i områden där den övervintrar eller rastar under flyttningen. Dessutom är arten, till skillnad från andra gäss, beroende av lågvuxna naturängar, som blir allt färre. Jakten på fjällgås bidrar till att stammen minskar.

Skydd 

Många projekt för att rädda fjällgåsen pågår. Längs dess flyttningsrutter har man till exempel inrättat skyddsområden och lokalbefolkningen har upplysts om utrotningshotet mot arten. 

Bubo scandiacus

Fjällugglan är en akut hotad och sällsynt invånare i Lappland. Globalt sett är utbredningen koncentrerad till det norra polarområdet. Fjällugglor kan bara häcka där det finns gott som sork och lämmel. Mängden smådäggdjur varierar från år till år och fjällugglorna tvingas ibland vandra tusentals kilometer för att hitta bättre jaktmarker. Fjällugglehannar är snövita medan honornas och juvenilernas (ungfåglarnas) färgteckning varierar från vitt till mörka strimmor. Ugglans vita färg är en kamouflagefärg i snötäckta landskap. Benen är fjäderklädda, vilket vittnar om anpassning till kalla förhållanden. Fjällugglan bygger sitt på någon hög plats på marken, varifrån den har god utsikt. Den jagar också under dygnets ljusa timmar, vilket framgår av de gula ögonen.

Sårbar globalt, akut hotad i Finland

Ännu i början av 1900-talet hörde fjällugglan till de etablerade häckfåglarna i Finland. På grund av förföljelser och omfattande ägginsamling hade den försvunnit runt 1930-talet. Samlare i Centraleuropa betalade då lokalbefolkningen avsevärda belopp för äggkullar av fjälluggla. Arten fridlystes 1962, och numera påträffas fjällugglan mycket sällan i Finland. Den häckar sporadiskt bara i den nordligaste delen av Lappland. I Finland bedömdes den nationella bevarandestatus år 2000 som ”starkt hotad” och år 2010 som ”akut hotad”.

Det är fortfarande okänt exakt vilka orsakerna är till att lappugglestammen gått tillbaka, men en sannolik och möjlig orsak är klimatförändringen som gör att denna vackra, arktiska fågelarts habitat krymper.

Fjällugglorna i Etseri 

 För närvarande finns det fyra fjällugglor i Ähtäri Zoo. Paret Väinämöinen (hanne) och Ahtisaari (hona). Dessutom har de två ungar i djurparken: Taiga och Tundra, bägge honor. Honan Ahtisaari är av vild börd och är således värdefull med tanke på den genetiska mångfalden. Utmattad landade hon på däcket av en båt i Nordsjön år 2002. Hon fördes först till Belgien och därifrån hit till Etseri. Också Tundra och Taiga är av samma anledning särskilt värdefulla genetiskt sett. Ahtisaari och Väinämöinen bor i ett hägn intill Naturhuset medan Taiga och Tundra håller till i uggelhuset.

Anas platyrhynchos

Gräsanden är den största av våra simänder. Det säkraste kännetecknet i fjäderdräkten är den breda, blå vingspegeln som på vardera sidan kantas av en svart och vit rand. Arten är mycket anpassningsbar och bor såväl kring sjöar som vid havet. Och den häckar faktiskt också i parker i städer. Omkring 200 000 par uppskattas häcka i Finland. Gräsand är Finlands vanligaste fågelvilt.

Föda

Växter och ryggradslösa djur.

Flyttning 

Natt- och dagflyttare. Höstflyttning i oktober–november, vårflyttning i mars–april. Arten övervintrar i Väst- och Centraleuropa samt i södra Skandinavien. En del gräsänder övervintrar i städer i Finland, eftersom de där får föda från människor.

Meles meles

Grävlingen är Finlands näst största mårddjur efter järven. Grävlingar brukar som vildsvin böka i marken. De är skymningsaktiva och man ser dem sällan i det vilda. Grävlingen lämnar emellertid gropar och sönderrivna stubbar efter sig där den har sökt föda. Bästa chansen att se en grävling är efter regn, då grävlingen ger sig ut för att hämta daggmask som stigit upp ur jorden. Grävlingar trivs i många olika miljöer, särskilt i skogsbryn och betesmarker. Den föredrar fuktiga områden men undviker att bygga bo på översvämningshotade platser. Grävlingen är en allätande opportunist som äter all sorts djur- och växtföda som finns att tillgå. Födan avgörs av tillgången, så variationen är stor alltefter årstid och geografi.

Vinteride

Grävlingar går i ide till vintern. Redan vid de första frostnätterna går de i ide, eftersom det blir svårt för dem att gräva efter mat i marken. Längre söderut i Europa går grävlingar inte i ide, men under de kallaste perioderna avtar aktiviteten avsevärt. Som andra mårddjur har grävlingen fördröjd fosterutveckling. Parningen sker redan föregående vår, och grävlingarna behöver inte vakna upp ur idet för att para sig. Följande vår föder grävlinghonan 2–4 ungar i mars–april.

Grottsystem som bo  

Grävlingsgryt kan användas i flera decennier. Flera vuxna grävlingar kan bo i samma grytsystem, och i de största systemen kan det rentav finnas flera grävlingsfamiljer som bildar klaner. Vanligtvis inkluderar en klan såväl honor som hannar, men bara en av honorna förökar sig. När de ska bygga bo väljer de en sluttning där de gräver sin gång i sanden. Gångsystemet kring grytet byggs ständigt ut och kan slutligen mäta hundratals meter. Gångarna har flera hål upp till markytan. Grytets största kammare stoppas med mossa och växter. Efter vinteridet kastar de ut stoppningen, vilket avslöjar var grytet legat. Rävar och mårdhundar utnyttjar gamla grävlingsgryt. Men arterna kommer ibland också så väl överens att de kan bosätta sig i gryt som fortfarande hyser grävlingar. Grävlingarna bor då i grytsystemets centrala delar medan de främmande arterna bor i utkanterna.

Grävlingar lägger stor vikt vid grytets renlighet, och det finns en särsild toa för spillningen. Toan är en cirka 10 cm djup grop intill en grävlingstig. Man ser på groparna om det fortfarande bor grävlingar på platsen. Toaletterna är alltså också revirmärkning. Grävlingar tolererar inte medlemmar av främmande klaner i sina revir. De utsöndar en särskild lukt i spillningen, och på lukten vet grävlingarna om spillningen är från den egna klanen eller någon annan.

En grävling mitt i måltiden: https://www.youtube.com/watch?v=6mx17-dgHRE 

Chrysolophus pictus

Guldfasantuppar är lätta att känna igen på den dekorativa och färggranna fjäderdräkten. Hönan däremot påminner om en fasanhöna, men har en fjäderdräkt med tvärgående ränder. Trots sin färggranna dräkt är inte ens tuppen lätt att upptäcka i naturen, eftersom guldfasaner är skygga fåglar. Om de blir skrämda tar de snabbt till flykt, men de är klumpiga flygare. Guldfasanen tillbringar den största delen av sin tid på marken, och flyger bara till natten högt upp i ett träd.

Härstammar från Asien

Guldfasanerna härstammar från bergstrakterna i mellersta Kina, men arten har utplanterats på olika håll i världen för att kunna jagas. Det finns inga vilda guldfasaner i Finland. Guldfasanens naturliga habitat har ett klimat som i stor utsträckning påminner om Finlands. Guldfasanerna lever i täta skogar och andra skyddade miljöer där de enkelt kan gömma sig. I det vilda blir individerna cirka 5–6 år, men i djurparker kan de leva till 15 år.

Guldfasanerna i Etseri

Guldfasanerna i Ähtäri Zoo utgör ett sirapssött gäng med de försynta hönorna Hillo, Hunaja och Siirappi i centrum. Tuppen Marmeladi bidrar för sin del med färgstark rocktuppsenergi!

Surnia ulula

Ugglor är i vanliga fall som aktivast när natten fallit. Den dagaktiva hökugglan är ett undantag. Från toppen av en gran eller någon annan högt liggande utkikspunkt spanar den över bytesdjur längre ner. Hökugglan är en medelstor svart-, mörkbrunt- och vitbrokig uggla med lång stjärt. Den har gula ögon.

Nordlig art

Hökugglor lever i det norra halvklotets boreala barrskogsbälte. I Finland påträffas hökugglan som häckande fågor i ljusa skogar i norra Finland ända ner till Norra Karelen och Suomenselkä, men mer sällan i södra Finland. Hökugglor trivs i glesa barr- och blandskogar. Kalhyggen är en typisk häckningsmiljö. De bygger inte bon själva utan häckar i håligheter och använder ofta bon som övergivits av till exempel spillkråka. Därför föredrar de områden med torrakor, det vill säga träd som torkat på rot, eller ihåliga högstubbar. Hökugglans häckningsområde beror av mängden smågnagare. Om det till exempel finns för lite sork norröver i landet, vandrar hökugglorna också ner till södra och mellersta Finland, där de kan stanna ett år eller två om det finns mer mat.

Skydd

Alla ugglor är fridlysta i Finland. Under 1800-talet var det vanligt med häckande hökugglor i mellersta och norra Finland, och ännu under 1930-talet fanns det gott om dem i Lappland. Antalet började minska drastiskt särskilt i Mellersta Finland och Uleåborgs län, troligtvis på grund av klimatförhållandena, effektiv ägginsamling och avskjutning av honugglor. Stammen började återhämta sig på 1960-talet, en utveckling som fortsätter.

Hökugglorna i Etseri

I uggelhuset i Ähtäri Zoo bor det två hökugglor, Tiistai och Torstai. Honugglan Tiistai föddes i Etseri medan hanugglan Torstai hämtades hit från Högholmen. 

Gulo gulo

Järven är Europas största mårddjur och Finlands minsta stora rovdjur. Dess vetenskapliga namn, Gulo gulo, betyder frossare och anspelar på järvens giriga sätt att äta och lagra mat – den verkar döda så många byten den bara hinner för att fylla på förråden. Ordet järv härstammar från ett urnordiskt adjektiv för ett helbrunt djur.

Asätare

Den är en stark men ganska klumpig jägare, och använder därför gärna kadaver som andra rovdjur lämnat efter sig. Det gör den delvis beroende av förekomsten av andra stora rovdjur. Exempelvis i östra Finland hör älgkadaver som vargar lämnat till en järvhonas viktigaste föda. Bland det nordligaste Lapplands fjäll finns det däremot få stora rovdjur, och järven måste själv jaga ren. Det här gör att järven är mycket anpassningsbar – alltefter behov jagar den själv eller äter as som andra lämnat. Trots sin ringa storlek och sin klumpighet kan järven alltså till och med jaga ren och älg. Det lyckas bäst om snön bär järven men inte renen, eftersom järven då får ett övertag. Ibland jagar den också genom att lurpassa på något lämpligt byte och oväntat gå till attack.

Skarpt luktsinne 

Järven har ett skarpt luktsinne som gör att den till exempel kan hitta bytesdjur den gömt. I djurparker kan djuren aktiveras med lukter. Man kan till exempel sprida ut eteriska oljor eller starkt doftande kryddor som järvarna gärna undersöker.

Färden fortsätter på snöskor

Eftersom järven har stora tassar bär snön den bättre än dess bytesdjur. Dess tassar är alltså stora i förhållande till djurets storlek och vikt. De fungerar på samma sätt som snöskor och till skillnad från de andra stora rovdjuren behöver järven sällan pulsa i snön. Järven är faktiskt i sitt esse på snö. Den är en skicklig klättrare med långa klor som gör att den lätt kan ta sig upp längs trädstammar.

Hot och skydd

De viktigaste hoten mot Finlands järvstam:

• tjuvskytte
• minskat snötäcke
• liten population med ringa genetisk variation

Skyddsåtgärder:

• arten är fredad, i renskötselområdet ges dispens för jakt
• rovdjursersättning ges för skador orsakade av järv
• järvar har utplanterats i Suomenselkä
• järvens habitat skyddas
• skyddsprogram för europeiska djurparker avsett att hålla djurparksbeståndet livskraftigt
• till metoderna för skydd hör också forskning, upplysning och attitydfostran.

Ungarna föds i en snölya 

Som andra mårddjur har järven fördröjd fosterutveckling. Brunsten infallar under sommaren, men ungarna (valparna) föds inte förrän följande vår. Järven föder 2–4 valpar i en lya i snön eller en bergsskreva. Snölyan kan vara flera meter lång. Årsrytmen är viktig för överlevnaden. Järven jagar bäst när skaren bär under vårvintern, och dessutom finns det då mest kadaver efter djur som dött under vintern.

Förråd för sämre tider 

Vid bristande skare går jakten bra och järven kan som andra mårddjur ta byte i förråd. Det här har gett arten dess rykte som blodtörstigt rovdjur som dödar mer än den hinner äta. Faktum är ändå att järven ofta återvänder till sina gömställen när ingen annan föda finns att tillgå. Det här är typiskt rovdjursbeteende, och järven är egentligen inte någon exceptionell storätare. Förråden hittar den tack vare sitt goda luktsinne. Utöver as äter järven också smådäggdjur, harar, rävar, fåglar, grodor och bär. Den kan också tillgodogöra sig ben.

Utbredning

Järven betraktas som ett lappländskt djur, men knappa hälften av järvarna finns längre söderut, i Kajanaland, Norra Karelen och Suomenselkä. Järven kan vandra upp till 50 kilometer om dagen, och kringströvande järvar kan påträffas ända nere vid södra kusten. Dess sätt att röra sig är unikt: den lufsar med små vågliknande hopp. Järvar har enorma revir och en järvhanes revir kan sträcka sig över tusentals kvadratkilometer.

Ailuropoda melanoleuca

Jättepandan (Giant Panda) är en utrotningshotad björn som bara lever i Kina. Jättepandan kallas också panda, pandabjörn eller bambubjörn. Arten är överallt i världen en symbol för naturskydd.

Jättepandan härstammar från de kinesiska provinserna Sichuan, Gansu och Shaanxi. Där lever den i små skogsplättar i bergstrakterna Qionglai, Min Shan, Qinling, Daxiangling, Xiaoxiang Ling och Ling-Shan. I vilt tillstånd finns enbart omkring 2020 individer kvar (uppskattningen gjord av Kinas skogsförvaltning 2017), och artens nuvarande habitat utgör under 1 procent av dess ursprungliga utbredningsområde i Kina.

Hurdan är jättepandan som art?

Jättepandan hör till björnarna, som den emellertid avviker från i många avseenden. Pandan går inte i ide och dess diet består nästan uteslutande av olika bambuarter. Den uppseendeväckande svartvita färgteckningen är uppenbarligen en anpassning till det snötäckta, steniga bergslandskapet och skyddar pandan mot rovdjur. Pandor lever merparten av året ensamma. Den unge som föds under sommaren följer modern till cirka två års ålder. Hanen och honan träffas under en kort tid på våren, i april–maj, för att para sig: honans brunst varar ofta bara i 36 timmar. Hanar och honor som känner varandra kan dela revir i naturen och uppträder vanligtvis inte aggressivt mot varandra.

I Kinas bergstrakter möts jättepandor av temperaturer på ner till –20 grader och de klarar de snöiga förhållandena väl, förutsatt att de har tillräckligt med bambu och skydd.

Bambun i Etseri hämtas några gånger per vecka med grönsakslastbilar från europeiska odlingar. I Europa odlas bambuarter i stor omfattning till de behov som finns för fiber, dekorationer, möbler och byggande. Enbart 2 procent av bambun i Europa blir pandaföda.

Symboler för naturskydd

Jättepandorna är symboler för naturskyddet i Kina, och ett skyddscentrum som lyder under skogsförvaltningen har inrättats för att trygga artens överlevnad. Skyddscentret, China Center for Conservation and Research of Giant Panda CCRCGP, har 422 individer runtom i djurparker för att säkerställa att arten bevaras under alla omständigheter. Det naturliga pandabeståndet hotas av sjukdomar, mänsklig aktivitet som sprider sig allt högre upp i bergstrakterna, förlusten av bambuskogar och den låga genetiska variationen på grund av att populationerna är så små och splittrade.

Givet dessa omständigheter anges ex situ-bevarande (bevarande i djurparker) i såväl Kinas skyddsprogram som Internationella naturvårdsunionens IUCN och Världsnaturfondens WWF (WWF International 2007) rekommendationer som nödvändigt som stöd för skyddsåtgärder för det naturliga beståndet av arter som befinner sig i liknande situationer som pandan.

CCRCGP:s skyddsprogram har äntligen fått beståndet av pandor i det vilda och i djurparker att öka, och 2016 kunde naturvårdsunionen IUCN ändra bevarandestatus från starkt hotad (Endangered) till sårbar (Vulnerable).

Ähtäri Zoo och Finlands program för skydd av jättepandan genomförs i samarbete med CCRCGP, naturvårdsenheten vid Kinas skogsförvaltning och en mängd forskningsinstitut. Bakom pandaskyddet finns ett över 40-årigt samarbete inom skogs- och miljöbranschen mellan Kina och Finland.

Ett pandapar har placerats i Finland eftersom vårt klimat och skogsmiljön kring djurparken motsvarar bergsskogarna i Sichuan. Kinas pandaprogram placerar 50–60 jättepandor utomlands i världens ledande djurparker så att arten tryggas även om de sjukdomar som hotar det kinesiska beståndet skulle bli en risk för både det vilda beståndet och pandorna i djurparker. Spridningen av valpsjuka betraktas som ett särskilt farligt hot.

En förhoppning är att pandorna ska föröka sig i det finska klimatet med fyra årstider – omväxlingen från den finska, snöiga vintern till ljus vår har positiv inverkan på pandornas parningsinstinkter.

Djurparken i Etseri valdes också ut till hem åt pandaparet tack vare djurparkens goda skyddsarbete. Ähtäri Zoo medverkar för närvarande bland annat i ett EU-projekt för att trygga det naturliga beståndet av skogsren i Finland och ute i världen. Dessutom har djurparken fått det i Europa extremt utrotningshotade mårddjuret flodiller att föröka sig. Ähtäri Zoo deltar även i det internationella skyddsarbetet för snöleoparden.

Pandaskydd

Ett gemensamt projekt mellan Etseri Zoo och naturvårdsavdelningen vid Kinas skogsförvaltning för att utforska och skydda jättepandorna och deras naturliga livsmiljö sker i Qionglai- och Minsha-bergen i Sichuan under perioden 2017–2032. I någon mån görs också arbete i de närliggande bergstrakterna i Gingling, Daxianling, Xiaoxiangling och Ling-Shan. De här bergen utgör en viktig del av sydvästra Kinas biologiska hetfläck (Global biodiversity Hot Spot), som är ett av världens viktigaste 35 skyddsområden för naturens mångfald.

Att bevara naturen i pandornas hemviste är ett av Kinas viktigaste miljöprojekt, och arbetet stöds bland annat av FN:s konvention om biologisk mångfald, Conservation International, WWF samt Internationella naturvårdsunionens (IUCN) program för artskydd i samarbete med ledande djurparker.

Etseri Zoo och Kinas skogsförvaltning har undertecknat ett 15-årit avtal om deltagande i skyddet av jättepandorna och skogsmiljön i Qionglai-Minshan. Etseri Zoo finansierar genomförandet av naturvårdsprojekt i pandabergen under avtalstiden.

En central aspekt är åtgärder som syftar till att trygga den vilda pandastammens livskraftighet. Sådana åtgärder är till exempel inrättande av nya skyddsområden, iståndsättning av livsmiljöer som lämpar sig för pandorna och plantering av skog i områden varifrån pandorna tvingats bort eller försvunnit och utbildning för skyddsområdenas personal. Inom ramen för programmet återförs också individer som fötts i parker till områden varifrån pandastammen försvunnit eller vars genbank blivit ensidigare. Kina har lyckats uppnå en långsam tillväxt av den vilda pandastammen, vilket är ett resultat av naturvårdsproffsens långsiktiga insatser för att trygga artens bevarande genom att uppfödning i djurparker kombinerats med ett stärkande av de vilda bestånden.

Ett annat samarbetsprojekt går ut på att man stöder verksamheten vid pandasjukhuset i Dujiangyan och deltar i veterinärmedicinska och djurskyddsinriktade aktiviteter till hjälp för pandorna. Vilddjurssjukhuset i Dujiangyan i Sichuan är ett banbrytande institut i Kina. Vid sjukhuset vårdas årligen alla skadade pandor som påträffas i det vilda. Man utvecklar också behandlingsmetoder och vaccin mot sjukdomar som hotar den vilda pandastammen. Ett projekt som för närvarande är viktigt är att ta fram vaccin mot valpsjuka bland pandor, och sex internationella forskningsinstitut deltar i utvecklingsarbetet. Experter från Etseri deltar i verksamheten i Dujiangyan.

Ett tredje samarbetsprojekt mellan Etseri Zoo och andra finska samarbetspartner inom ramen för programmet är forskning om pandor och deras hemtrakter. Finland har sedan 1990-talet deltagit i Kinas skogsförvaltnings och Kinas skogsakademis projekt för att utforska skogarna i pandabergen. I projektet drar man nytta av det långvariga expertsamarbetet och genom forskningssamarbetet stärks skyddet av pandorna och den vilda pandastammen. De första forskningsprojekten inleddes 2018.

Sammantaget fördelar sig samarbetet mellan Etseri Zoo och Kinas skogsförvaltning enligt följande: av medlen riktas 70 procent till skydd av de vilda pandorna och deras hemtrakter, 10 procent till vilddjurssjukhuset i Dujiangyan, 10 procent till forskning och 10 procent till förvaltning. Etseri Zoos projekt är i fråga om effekterna och omfattningen en av Finlands viktigaste insatser någonsin för att bevara naturens mångfald för kommande generationer.

Kinesiska jättepandor utomlands

Jättepandor har i över 1 300 år fungerat som Kinas goodwill-ambassadörer. Kejsarinnan Wu Zetian (624–705) skickade jättepandor till det japanska hovet som ett led i den diplomatiska dialogen mellan länderna.

I väst blev jättepandan känd genom den franska missionären och biologen Armand Davids (1826–1900) artbeskrivning och teckningar.

Pandan blev världsberömd när pandorna Ling Ling och Hsing Hsing år 1972 placerades i Washingtons djurpark på beslut av talman Mao Zedong och president Richard Nixon i syfte att lindra relationerna mellan Kina och USA. Innan dess fick pandorna stor berömmelse när Världsnaturfonden WWF valde jättepandan till sin internationella symbol. Organisationens ursprungliga pandalogo gjordes utgående från honpandan Chi Chi i Londons zoo.

Inom ramen för sin utrikespolitik överlämnade och lånade Kina ut jättepandor till djurparker utomlands ända fram till 1980-talet. Då reviderades skyddsstrategin för jättepandan och Kinas skogsförvaltning gavs fullmakt att styra skyddet av pandorna och det internationella samarbetet för att rädda arten. Enligt det nuvarande programmet förutsätter Kina av sina samarbetspartner att de ska kunna ge vetenskapligt och tekniskt mervärde åt pandaskyddet i Kina och satsa avsevärt på programmet för skydd i djurparker.

Kina upprätthåller en internationell stambok över pandorna. Den bidrar till att trygga pandornas genetiska mångfald. Alla jättepandor som placerats ut runt om i världen (för närvarande 48 individer) är kinesisk egendom, och kinesiska toppexperter deltar i uppföljningen av de utlandskinesiska pandornas välfärd, veterinärmedicinska status och förökningsframgångar. Inom ramen för utlåningsprogrammet (Breeding loan agreement) finansierar Etseri Zoo skyddet av den vilda jättepandastammen och den sociala hållbarheten i Sichuan. I Europa finns det jättepandor i Wien, Madrid, Belgien, Edinburgh och Beauval i Frankrike.

Finland och Ähtäri Zoo erbjuder pandorna de mest omfattande, naturliknande platserna utanför Kina. Eventuella ungar som föds i Etseri är värdefulla för skyddsprogrammet, eftersom ungar som föds till följd av den naturliga fortplantningscykeln är viktiga stamföräldrar till det nya program för återbördande av jättepandorna till naturen som Kina inledde i oktober 2016.

Kinas beslut att placera ett pandapar i Ähtäri Zoo är en hedersbetygelse åt ländernas ömsesidiga goda relationer och långvariga miljö- och skogssamarbete.

Branta canadensis

Kanadagåsen är den största av gässen i Finland. Såsom namnet antyder är kanadagåsen en nordamerikansk art. Den introducerades i Europa på 1600-talet och i Norden på 1930-talet, då 3–5 individer planterades ut i naturen i Sydsverige. Stammen växte snabbt och redan på 1960-talet uppskattade man att det fanns över 10 000 kanadagäss. I Finland observerades kanadagås för första gången på Karlö år 1955. De första individerna utplanterades i Finland på 1960-talet. Först på 1970-talet, efter flera försök till utplantering, började en växande stam etablera sig i landet.

Kanadagåsen känns igen på den svartvita färgteckningen i ansiktet. Den vita fläcken under hakan kontrasterar mot det svarta huvudet och halsen och syns väl på håll. Bröstet är ljust. Kanadagåsens kost består av växtföda, såsom örter, säd och vattenväxter, som den vanligtvis betar på åkrar och ängar. Den äter också i vatten, där den halvdyker efter mat i grunt vatten. Ungarna äter även insekter.

Trivs i många typer av miljöer

Kanadagåsen trivs i alla sorters vattenmiljöer. Rikligast är förekomsten längs kusterna i södra och sydvästra Finland. Under det senaste årtiondet har kanadagåsen spridit sig allt längre in i landet och norrut. En av hemligheterna till kanadagåsens framgång är att den trivs i så många olika miljöer. Den klarar sig i såväl ytterskärgården som på fastlandet i havsvikar och sjöar.

Kanadagäss bildar livslånga par. Det låga boet byggs av växtmaterial som finns tillgängligt och fodras med fjädrar. Kanadagäss försvarar aggressivt sina bon, och de kan till och med stå emot rävar.

Viltfågel

Kanadagåsen är en främmande art som introducerats för att jagas. Liksom andra viltfåglar är den fredad utanför jakttiden. Arten uppföljs och lokalt betraktas den som invasiv art. Kanadagåsen har inte konstaterats inverka negativt på Finlands ursprungliga fågelarter. Däremot väljer många fågelarter som häckar nära vatten specifikt att häcka i närheten av kanadagäss eftersom de försvarar sina bon så aggressivt.

Ailurus fulgens

Kattbjörnen, som också kallas mindre panda eller röd panda, är ett speciellt djur: dess utseende och livsstil verkar inte inordna den i någon specifik grupp, men samtidigt har den drag av många bekanta djur. Den äter bambu precis som pandan, dess rörelser är kattaktiga och samtidigt är den ändå lite björnlik. Kattbjörnen är inte släkt med någon av dessa grupper, utan den är ett däggdjur av ordningen rovdjur och den enda nu levande arten i sitt släkte och sin familj. Ibland kallas den även eldräv.

Halsduk

Den är närmast släkt med halvbjörnarna, såsom tvättbjörnen, och det finns en viss likhet i den randiga svansen. Kattbjörnens långa svans hjälper den balansera och ger värme när vädret är kallt. Också våra kattbjörnar klättrar ofta upp på en grankvist för att sova och sveper svansen om sig för att hålla sig varma om nosen.

Bambu på menyn

Kattbjörnarna är växtätare som huvudsakligen äter bambuskott, men de äter också gräs, rötter, frukt och insekter. Bambun är näringsfattig, så en stor del av dygnet går åt till att spara energi, det vill säga sova. Kattbjörnarnas täta, tjocka päls får dem att se större ut än de egentligen är – de väger i genomsnitt 3–6 kg.

Ensamförsörjare

Kattbjörnen, som också kallas röd panda eller mindre panda, är ett skymningsaktivt djur som förutom under parningstiden ofta lever ensamt. Djuren blir i naturen omkring åtta år. Honan föder 1–4 blinda ungar. Hannen deltar inte egentligen i skötseln av ungarna.

Skydd

Kattbjörnen är akut hotad och utbyte av djur mellan djurparker syftar till att trygga kattbjörnens genbank. Inom programmet för skydd av kattbjörnen beaktar man extra omsorgsfullt stamboken för arten och koordinerar omflyttningarna mellan djurparkerna. Det exakta antalet vilda kattbjörnar är svårt att uppskatta, men bedöms vara under 10 000 individer. Arten minskar ofrånkomligen eftersom den bland annat hotas av tjuvskytte samtidigt som dess naturliga livsmiljö förstörs av urbaniseringen. Att bambun och antalet lämpliga boträd minskar utgör betydande hot mot kattbjörnen. Ibland fastnar kattbjörnar i fällor avsedda för andra djur. Utöver i djurparkernas skyddsprogram skyddas kattbjörnarna även genom att man i artens utbredningsområden ökar kännedomen om arten bland de människor som bor där, skyddar kattbjörnarnas hemskogar och stöder lokalbefolkningens utkomstmöjligheter, så att folk exempelvis inte behöver livnära sig genom tjuvskytte. Ibland används skyddsmetoder vars betydelse kanske inte genast framgår, men indirekt bidrar de till att djurstammen stärks. Ett exempel är briketter av torkad spillning i stället för ved, eftersom det minskar avverkningen av kattbjörnarnas hemskogar.

Falsk tumme

Precis som jättepandor har också kattbjörnar en ”falsk tumme”, som utvecklats genom att handlovsbenet höjts och blivit längre, och tjänar som en halv tumme. Detta gör att den kan greppa bambun.

Uppe bland grenarna

Kattbjörnar är skickliga klättrare och tillbringar mycket tid i träd. Hörseln är deras mest utvecklade sinne, vilket också syns på de stora öronen.

Välkommen på frukost i kattbjörnshägnet: https://www.youtube.com/watch?v=NTNF-fwqsYU

Corvuz corax

Korpar lever i par eller särskilt som unga i små flockar med en strikt rangordning. Korpar är monogama och bildar livslånga par. Korpar är dessutom sociala fåglar.

Den största kråkfågeln

Korpen är den största av kråkfåglarna. Dess fjäderskrud i helsvart skimrar i grönt och blågrönt.

Lyckofjäder

Har du hört berättelsen om korpens lyckofjäder? Enligt sagan var korpen ursprungligen helt vit. Den bad om att få en skyddsdräkt, så hela fågeln förutom en fjäder gjordes svart. Man trodde att den här vita fjädern sitter under vänster vinge. Enligt berättelsen sväljer korpen sin vita fjäder innan den dör, så att inte dråparen ska kunna lägga vantarna på den. Men om korpen dör på ett ögonblick hinner den inte svälja fjädern. Den fjädern blir en lyckofjäder – den som hittar en sådan kan önska sig vad som helst.

Allätare

Korpen är, liksom andra kråkfåglar, en allätare. Här i djurparken har våra korpar kycklingar, hönsägg, hundmat och möss på menyn.

Fågelvärldens intellektuella

Kråkfåglar är intelligenta djur. Korpar har ett utomordentligt minne. De kan till exempel minnas var de gömt mat under hösten. De känner också igen sin egen spegelbild och kommer ihåg människor som orsakat tråkigheter. Kråkfåglar kan använda olika verktyg. De kan även dra nytta av rovdjur och människor, till exempel jägare, för att finna kadaver. Korpar kan lista ut sina artfränders avsikter. De vet när någon artfrände i närheten känner till ett matgömsle och agerar på det. Med andra ord har de metakunskaper, det vill säga vetskap om vad en annan vet. Motsvarande grad av intelligens har förutom hos vissa kråkfåglar observerats hos människan, schimpansen och rhesusapan. Korpar kan också lösa kedjor av logiska slutledningar för att till exempel få en godbit. Dessutom kan korpar härma olika ljud.

Förföljd fågel

Korpen har i Finland länge betraktats som en ”olycksfågel” och förr i tiden var det vanligt att döda korpar om man stötte på någon. På 1950-talet fanns det bara cirka tusen par korpar kvar i landet. På 1960-talet förändrades attityderna till korpar och stammen började öka. Under 1970-talet uppskattades stammen redan till över 5 000 par, och stammen har fortsatt växa. För närvarande uppskattar man att det finns över 20 000 par i Finland.

Mytologi

I mytologin associeras korpen med död, visdom och intelligens. Bara det att korpar visade sig betydde att något ont kommer att ske. Om en korp dök upp på gården betydde det att någon bland husfolket snart skulle dö. Korpar kan leva i tiotals år. Förutom korpen är det bara ripa, fjällripa och jaktfalk som kan överleva vintern i de nordligaste arktiska områdena. I finsk folktradition har det sagts att korpen är en tredubbelt förbannad fågel: ”hoprafsad av sot, gjord av allt ont, med en näbb ur fans yxa”. I nordisk tradition är korpen kännetecknet för dödsguden, Valhallas Oden. Han sägs ha åtföljts av två korpar, Hugin (Tanke) och Munin (Minne). Korparnas uppgift var att rapportera vad som sker på jorden till sin husbonde.

Korparna i Etseri

I korpflocken i Ähtäri Zoo bor pappa Naunau, mamma Tyttö och deras unge Vuuppu. Naunau föddes i det vilda. En ensam korpunge hade dykt upp på en gård och hämtades aldrig av föräldrarna. Efter ett år bland människor var korpen svår att hantera, men också alltför tam för att kunna släppas ut i naturen. Korpen fick då komma till oss och gavs namnet Naunau.

Strix nebulosa

Lappugglan är den näst största ugglan i Finland, bara berguven är större. Så som namnet antyder häckar lappugglan främst i norra Finland, från Norra Österbotten till sydvästra Lappland samt i Kajanaland och Norra Karelen, men sporadiskt häckar de också i mellersta eller södra Finland. Under de bästa sorkåren häckar arten dessutom lite här och var i grandominerade barr- och blandskogar i Satakunta, de östra delarna av Tavastland och Södra Karelen. Lappugglan föredrar gamla skogar tämligen i naturtillstånd med gläntor, åkrar och kärr. Lappugglor uppskattar gamla hökbon, högstubbar eller ibland rentav gamla myrstackar på marken som boplats.

Även om lappugglan ser ut att vara en stor uggla, består dess föda enbart av smådäggdjur. Förekomsten av sork varierar stort från år till år. Under ett gott sorkår kan lappugglehonan föda upp en stor kull. Under ett dåligt sorkår däremot står honorna över häckningen och kan rentav svälta ihjäl.

Fjäderklädda ben 

Lappugglans ben är, liksom fjällugglans, fjäderklädda. Huvudet är mycket stort och i ansiktet har de tunna, mörka ränder som omgärdar de gula ögonen. Lappugglan har ett värdigt utseende.

Dess fjäderdräkt är om vintrarna som ett värmeisolerande plagg. Tack vare sin utmärkta hörsel kan den lokalisera byten under snötäcket, och med hjälp av sin storlek kan den rentav bryta skaren och dra upp bytet genom snön.

Skydd

Lappugglan är fridlyst genom naturvårdslagen. Omkring 300–2 000 par uppskattas häcka i Finland. 

Lynx lynx

Lodjuret är ett av de mest utbredda kattdjuren. Vintertid avslöjas lodjurets revir av stora, runda tassavtryck i snön och under vårnätter av dess ljudliga rop. Lodjur vandrar nästan tjugo kilometer varje natt, och ett revir kan breda ut sig över mer än tusen kvadratkilometer. Precis som andra katter kan den dra in sina klor.

Fortplantar sig snabt

Unga lodjur lever gärna i grupp. Äldre loar lever ensamma i naturen, men i djurparker kan par hållas tillsammans året om. Lon gör vanligtvis sitt bo i blockterräng eller klipphålor. Lodjurets brunst infaller i februari–mars, och i maj–juni föds två till tre ungar. Ungarna stannar hos honan i omkring ett år, sedan frigör de sig. Vanligtvis får lohonan ungar varje år. Lon fortplantar sig snabbt, och av våra rovdjur är det bara vargen som är effektivare. En lohanne skadar inte sina ungar. Han kan till och med delta i skötseln av ungarna, om än inte lika aktivt som honan.

Skygt djur

Lon rör sig i skymningen och gryningen. Den är mycket skygg och man råkar ytterst sällan på den i naturen. Lodjur föredrar svårframkomlig blockterräng och bergiga trakter. Vid behov kan den också klättra i träd. Lon har inga naturliga fiender, men den kommer ogärna i nära kontakt med vargar. Dess starka bakben gör att den kan hoppa långt både uppåt och framåt.

Färgvarianter 

Lodjurets prickiga päls är ett ypperligt kamouflage – prickarna gör att djurets konturer suddas ut. Om sommaren är pälsen tunnare och rödaktig medan den vintertid är betydligt tjockare och ljusgrå.

Visste du att mönstret i lodjurs päls är individuellt? Det kan bland annat användas för att identifiera individer med viltkameror. Olika färgvarianter av lo har egna benämningar:

Kattlon har flest fläckar.

Rävlon har bara fläckar på benen.

Varglon har stora, svagt tecknade fläckar och två svarta ränder på ryggen.

Överraskning!

Lodjuret rör sig ljudlöst. Det jagar genom att smyga efter sitt byte och sedan överraska det med ett språng. Det kan också lurpassa på att bytet ska närma sig innan det går till attack. Lon behöver alltså ett habitat som är tillräckligt skyddat för att den ska kunna lurpassa på byten. Lodjurets föda består nästan uteslutande av kött. Till dess viktigaste föda hör hjort- och hardjur. Dessutom äter den hönsfåglar och smågnagare, om den lyckas fånga sådana. Ibland kan den även fånga en räv. Tidvis gömmer lodjur byten, men det är mer osäkert om den återvänder till gömstället. I ett varmare klimat kan lon utnyttja sitt byte bättre än under den hårda kölden i norr. Vintertid kan den inte äta fruset kött eftersom dess tänder och käke inte är tillräckligt starka. Därför återvänder den sällan till kadaver om vintrarna.

Ser väl i skymningen 

Lodjuret har precis som andra katter skarp syn och god hörsel. Dess luktsinne är sämre, vilket syns på den korta nosen. Som de andra kattdjuren ser lon också i mörker. Kattdjuren har ett välutvecklat känselsinne som de använder för att sondera sin miljö. Morrhåren kring munnen är de viktigaste känselspröten. Dessutom har den morrhår under käken, ovanför ögonen och på frambenen.

Svansstump

Kattdjur har vanligtvis en lång svans som hjälper dem att hålla balansen. Kattdjur som klättrar i träd (t.ex. leoparder) eller i brant terräng (som snöleoparder) har lång svans. En lång svans är även till hjälp för kattdjur som jagar genom att springa i kapp sitt byte. Exempelvis använder geparden sin svans för att hålla kursen när den jagar sitt byte i hög hastighet. Lodjur lever i skogar i en synnerligen jämn miljö. Dessutom jagar den genom att överraska sitt byte och kasta sig över det. Därför behöver inte lon en lång svans varken för balans eller jakt, och evolutionen har lämnat den med en kort svansstump. Det är möjligt att lons svans om hundratusentals år försvinner helt. Också en kort svans kan användas för att signalera sinnesstämning, och tack vare den svarta svanstippen syns redan små ändringar i svansens position. En upprätt svans signalerar skrämsel, ibland också självsäkerhet. En stelt upprätt svans kan vara en varning till andra.

Välkommen till lohägnet: https://www.youtube.com/watch?v=8kIvxUtjH24&t=25s

Aix galericulata

Mandarinanden är ursprungligen en östasiatisk art. Genom utplantering har den bland annat spridit sig till Europa. I Storbritannien har en förvildad stam levt sedan början av 1900-talet. I sina ursprungliga utbredningsområden är mandarinanden en flyttfågel. Den trivs i närheten av försumpade sjöar och åar, men uppskattar också översvämmade åkrar och ängar. Häckar i håligheter i träd. Mandarinanden är en vattenfågel och simand vars huvudsakliga föda är vattenväxter, men den betar också på torra land.

Praktfull fjäderdräkt

Den färggranna mandarinandshannen kan inte förväxlas med någon annan andfågel. Honan påminner om en brudand, men den senare är ljusare med tydligare mönstring.

Sällsynt gäst 

I Finland är mandarinanden en sällsynt gäst. Vanligtvis påträffas 10–25 mandarinänder i Finland årligen, lite beroende på året.

Mandarinänderna i Etseri 

I Ähtäri Zoo finns det för närvarande 6 mandarinänder som fötts här: hanarne Lime, Kiiwi och Smoothie och honorna Mango, Meloni och Fruitie. Mandarinänderna håller till i huset Strandliv.

Capreolus capreolus

Rådjuret har, inte utan anledning, kallats det vackraste av hjortdjuren. Den är det minsta hjortdjuret i såväl Finland som hela Europa. Det gracila rådjuret har långa, slanka ben och smala klövar. Ursprungligen en lövskogsart som har anpassat sig till skogstyperna i norr. Trivs i barr- och lövskog, på ängar, skogsdungar och halvöppna landskap som genomskärs av vattendrag. Rådjuren är mest aktiva i skymning och gryning. Rådjur är mer kräsna än andra hjortdjur i släktet. Sommartid består kosten av mjuka gräs- och örtväxter. Under hösten tillkommer bär och svampar. På vintern äter rådjur ris samt kvistar och skott av träd och buskar.

Sommar- eller vinter päls?

Rådjuret är rödbrunt under sommaren och gråbrunt på vintern. På halsen syns två lappar. Ett bra kännetecken är den vita eller gulaktiga spegeln på rådjurets bakdel. Till skillnad från vitsvanshjorten har rådjuret en liten svans täckt av päls, så den vita färgen baktill syns hela tiden. Om vintern känns rågeten (rådjurshonan) igen på tofsen i baken och om sommaren på att huvudet är hornlöst, medan råbocken (hannen) har horn. Enbart bockarna har horn, med upprätta taggar och högst tre grenar. Efter brunsten fäller de hornen i november–december.

Utbredning 

Arten påträffas nästan överallt i Europa, västra Ryssland och Mellanöstern. Utbredningen i Finland begränsas av snötäckets tjocklek. Rådjuret tros ha dött ut i Finland på 1600- och 1700-talet på grund av de kalla klimatförhållandena och jakt. Arten återvände emellertid till Finland via Tornedalen från Sverige, via Karelska näset från Ryssland samt till Egentliga Finland och södra Finland genom återintroduktion på 1980-talet.

Rådjurets egenart

Rådjuret är det enda av de partåiga hovdjuren med fördröjd fosterutveckling. Brunsten infaller under sommaren, men kalven föds inte förrän maj–juni följande år. Den befruktade äggcellen är vilande tills januari, när utvecklingen av den aktiveras. Rådjuret fortplantar sig snabbt, eftersom en get kan föda två, ibland rentav tre kalvar på en gång. Geten gömmer sina kalvar, som kallas kid, i skogen och ammar dem flera gånger om dagen. Följande vår avvänjs kiden innan de nya kalvarna föds. Rådjur lever ensamma eller i små familjeflockar. Vintertid ser man dem emellertid ofta i större flockar på bra matplatser. Rådjuret är byte för lodjur, varg och ibland även räv.

Vulpes vulpes

Denna välbekanta skojare ur sagornas värld är en praktfull syn i sin vinterpäls mot vit snö. I det vilda kommer man ändå sällan åt att se det eftersom räven är ett typiskt nattdjur som helst rör sig i skydd av skymningen eller gryningen. Rödräven är ett rovdjur i storlek med en mindre hund – vanligtvis väger den 5–8 kg. Alla känner igen dess utseende, särskilt den yviga röda svansen med vit spets som är något av ett varumärke för räven.

Rävens anpassningsförmåga, läraktighet och mångsidighet är säkerligen viktiga faktorer för dess framgång. Också i den finska folkliga traditionen är räven känd för sin list – och inte utan orsak.

Räven anpassar sig

Rödrävens diet är mycket allsidig, och den äter både små däggdjur och hönsfåglar, fågelägg, fiskar och till och med insekter. Rävar äter också bland annat bär och säd. Egentligen kan de äta nästan vad som helst som finns att tillgå.

Också rävens livsstil är flexibel: en del bildar par permanent medan en del hanar förökar sig med flera honor. Vanligtvis är rävar ändå monogama och kan leva ensamma, i par eller i en familjekrets. På våren föder räven vanligtvis 3–5 valpar. Hannen deltar i skötseln. När valparna föds är de blinda, döva och tandlösa, och med en vikt på i genomsnitt bara 100 gram. Räven bygger ofta sitt bo i hålor som andra djur grävt ur, och även om det kan vara svårt att skilja på olika djurs bohålor i skogen, känner man ofta igen rävgryt på den något fräna, myskaktiga lukten. Man kan känna lukten också i närheten av vårt rävhägn. Ibland kan räven och den som byggt grottsystemet – ofta en grävling – bo tillsammans i varsin ände av nätverket av gångar.

Räven är en överlevare i djurvärlden. Den har det största utbredningsområdet bland de vilda hunddjuren, och i takt med urbaniseringen har arten anpassat sig allt bättre även till mänsklig närvaro. Även om man sällan råkar på rävar i naturen, är cityrävar på många håll en vanlig syn. Att rävarna klarar sig så bra i städer beror till stor del på att de hittar alltmer lämpligt vilt, såsom kaniner. Kaninen är i sin tur en främmande art i Finlands natur, och rävstammen kan hjälpa till att kontrollera arten. Cityrävarna kan alltså inta en viktig roll för balansen i stadsnaturen.

Nycklarna till framgång

Rävens framgång förklaras av dess kroppsstorlek och brist på specialisering. Rödräven är tillräckligt liten för att kunna passera oförmärkt men tillräckligt stor för att kunna vandra långa sträckor när det krävs. Den kan utnyttja många olika födokällor och livsmiljöer, och kan snabbt tillägna sig ny föda.

Pälsdjur

Också bland finländarna har rödräven spelat sin roll i historien. Handeln med rävpälsar var förr i tiden ekonomiskt viktig, och i gångna tider var ett rävskinn värt ett timmer (gammal måttenhet för 40), det vill säga totalt fyrtio ekorrskinn. I mitten av 1900-talet minskade rävstammen faktiskt rejält på grund av pälsjakt och skottpengar. Efter det har rävstammen återhämtat sig i och med att klimatet blivit varmare, jakten minskat och de stora rovdjuren blivit färre, liksom även på grund av de förändringar som mänsklig aktivitet haft på landskapet. Räven är en av få arter som gagnas av att klimatet blir allt varmare och av att landskapet splittras på grund av mänsklig inverkan. Det finns rödräv i hela i Finland. Tätast är beståndet i sydvästra Finland och glesast långt uppe i norra Lappland.

Nuförtiden är den ekonomiska betydelsen av rävskinn från vilda rävar mycket liten. Rävar jagas fortfarande både för pälsens skull och för att de betraktas som skadedjur. Huvudsakligen anges viltvård som skäl till jakten. Räven är emellertid också ett otroligt viktigt djur som bidrar till att hålla pli på mus- och sorkstammarna.

Rävar kan sprida vissa sjukdomar, såsom skabb och rabies. I Finland har rabies inte påträffats i naturen sedan 1980-talet, och läget kontrolleras bland annat genom strikta villkor för import av djur samt genom spridning av vaccin längs östgränsen. Skabb förekommer däremot i någon mån och kan smitta från räv till exempelvis jakthund.

Förhollande till andra rovdjur

Rödräven kommer väl överens med andra mellanstora rovdjur. Fjällräven och rödräven konkurrerar emellertid om samma föda, och den rikliga förekomsten av rödräv begränsar uppenbarligen fjällrävens möjligheter till överlevnad. Räven själv väjer däremot för stora rovdjur, såsom varg och lo.

Räven i folktraditionen

I folksagor beskrivs räven ofta som en slug och opålitlig skojare.

Välkommen till rävhägnet: https://www.youtube.com/watch?v=escm1KF9gR0

Ungarna föds i en snölya 

Som andra mårddjur har järven fördröjd fosterutveckling. Brunsten infallar under sommaren, men ungarna (valparna) föds inte förrän följande vår. Järven föder 2–4 valpar i en lya i snön eller en bergsskreva. Snölyan kan vara flera meter lång. Årsrytmen är viktig för överlevnaden. Järven jagar bäst när skaren bär under vårvintern, och dessutom finns det då mest kadaver efter djur som dött under vintern.

Anser fabalis

Sädgåsen trivs i glesbygder i norr. Den häckar i vidsträckta, sanka myrar, ibland skogstjärnar omgärdade av svårframkomliga fattigkärr. Sädgåsen förekommer fåtaligt som häckfågel i myrmarker i mellersta Finland. Största delen av stammen häckar ändå i norra Finland. Stammen beräknas i Finland uppgå till 1 000–2 500 par. Ett gåspar återvänder varje år till samma kärr, och stannar på samma rastplatser under flytten. Boet är en urgröpning som fodras med fjolårsgräs eller annat torrt material. Det byggs inne i vegetationen, ofta under ett träd eller en buske, eller i en tuva.

Under häckningstiden består sädgåsens föda av vatten- och strandväxter, såsom olika fräkenarter, starrgräs och ullväxter. Under flyttperioder och i övervintringsområden besöker sädgåsen också stubbåkrar.

Sädgåsen skiljer sig från grågåsen genom näbbens svarta rot och spets.

Flyttning

Sädgåsen är en flyttfågel, som liksom andra gäss flyttar i ljudliga plogformationer som kallas fylkingar. Höstflyttning i augusti–oktober, vårflyttning i april–maj. Somliga individer övervintrar i Finland. Övervintrar främst i Bottenhavet, men under senare år i allt högre grad i Sydsverige och Danmark.

Skydd

Sädgåsen är en jaktbar fågel som liksom andra sådana är fredad utanför jakttiden. I Finland påträffas särskilt under flyttperioderna två underarter av sädgås, taigasädgåsen (A. fabalis fabalis) som häckar i Finland och genomflyttaren tundrasädgås (A. fabalis rossicus) som häckar i norra Ryssland. Taigasädgåsen är i Finland sårbar och tundrasädgåsen akut hotad. Finlands sädgåsstam har gått tillbaka ända sedan början av 1990-talet. Särskilt taigasädgåsen, som häckar i aapamyrarna i norr, har lidit av det här. Tundrasädgåsen har inte tagit lika mycket stryk. Orsakerna till tillbakagången har sökts i den förändrade användningen av våtmarker och skogar samt i svanstammens inverkan. 

Rangifer tarandus fennicus 

De vetenskapliga namnen på djurarter innehåller av hävd geografiska referenser till områden där arten är vanlig eller där den för första gången beskrivits vetenskapligt. Finland har fått den här hedersbetygelsen för två underarter: den nordliga skatan som förekommer i Europa, som på latin heter Pica pica fennorum, och skogsrenen, som också kallas skogsvildren, Rangifer tarandus fennicus. Skogsrenen finns bara i Finland och Ryssland.

Skogsrenens och människans gemensamma vandring

Skogsrenen vandrade till Finland i slutet av istiden, när isen drog sig undan, sannolikt redan för 5 000 år sedan. Då utvecklades vildrenen till skogsren och anpassade sig till en skogsmiljö. Efter bytesdjuren följde jägarna, det vill säga rovdjur och människan, till Finland. Skogsrenen har länge haft en viktig roll för den finska kulturen, och den var fornfinnarnas viktigaste villebråd. Arten förekommer också till exempel i hällristningar och nationaleposet Kalevala, och många gamla finska ortnamn innehåller ord för skogsren. Fornfinnarna följder skogsrenarnas årscykel i hopp om föda, och på så sätt uppstod det ett nytt näringsfång, renskötseln. Inledningsvis jagades skogsren med fångstgropar. Befolkningen i Finland växte emellertid och fångstmetoderna utvecklades, vilket ledde till att arten minskade kraftigt. I Finland utrotades skogsrenen nästan genom jakt i sekelskiftet 1900. Det blev en positiv överraskning när skogsrenen började återvända från Ryssland till finska sidan under 1950-talet. Senare flyttades skogsrenar till även Suomenselkä. Återintroduktionen lyckades väl, och de utplanterade individerna bildade en livskraftig stam. Numera finns det cirka 750 individer i Kajanaland och omkring 1 500 individer i Mellersta Finland och Suomenselkä. Skogsrenen är ett viltdjur i Finland, men får enbart jagas med tillstånd och antalet individer som får fällas är ytterst litet.

Skogsren eller tamren?

Alla renar och kariboer är av samma art (Rangifer tarandus). Också skogsrenen är en underart till renen. Skogsrenen och tamrenen liknar varandra väldigt mycket och det kan vara svårt att särskilja dem på utseendet. De kan fortplanta sig med varandra, även om tamrenen härstammar från fjällrenen, inte från skogsrenen. Till det yttre skiljer sig skogsrenen från renen främst genom sina längre ben, som ger den ett något fyrkantigt utseende. De långa benen är väl anpassade till det tjocka snötäcket i barrskogarna i norr. Skogsrenen är större än tamrenen, den har längre ben och dess horn är mer upprätta. De smärtare hornen är mer lämpade för tätvuxen skog. Skogsrenen har dessutom en längre nos, och den ger ett mer gracilt intryck.

Utbredning

Skogsrenen finns bara i Finland och Ryssland. Skogsrenbeståndets tillbakagång beror på flera faktorer. En given faktor är att rovdjursstammarna, såsom varg, har ökat. En annan betydande faktor är att skogsrenen förökar sig långsamt, vilket betyder att stammen inte återhämtar sig så lätt. Dessutom hotas den av habitatförändringar (t.ex. torrläggning av våtmarker), tjuvskytte och i någon mån också sjukdomar och parasiter.

Små kalvar

Vintertid söker skogsrenen skydd på isbelagda sjöar, där de inte kan överraskas av rovdjur. Om somrarna håller de ofta till i kärrmarker och om vintrarna på lavmoar. Renarnas brunst infaller under hösten. Då samlas skogsrenarna i stora flockar. I sådana flockar finns det en ledande hane och flera vajor, det vill säga renkor. I april–maj förflyttar sig renkorna till våtare kärrmarker för att kalva. Renkorna får en enda kalv i slutet av maj, eftersom födan ännu under vårvintern är knapp. Ko och kalv rör sig till en början på tumanhand innan de ansluter sig till den övriga flocken med vajor och kalvar.

Flocken

Skogsrenar lever i mindre flockar än tamrenen. Sommartid rör de sig i små grupper eller till och med ensamma. Flockstorleken ökar igen till vintern. Ett knäppande ljud från klövarna leder bidrar till att flocken hålls ihop. Vit päls runt svansen bildar en ”backspegel” som syns också när det är mörkt och hjälper kalvarna att hålla sig intill modern. En fördel med en stor flock är mindre mängder myggor, svidknott, knott och bromsar. Mitt i flocken håller sig ofta de individer som står högst i rang i den sociala hierarkin. Där är de nästan helt skyddade mot insekterna. Varför rör sig då skogsrenar ändå hellre i mindre flockar? Skälet är sannolikt en anpassning till rovdjur. Hos skogsrenar kommunicerar inte kalvarna och vajorna ljudligt, vilket tam- och fjällrenar gör. Sådant beteende skulle kunna bli ödesdigert eftersom det drar till sig rovdjur som kan komma farligt nära kalvarna där de tar skydd av skogsvegetationen.

Horn

Såväl hannen, som kallas tjur eller sarv, och honan, som kallas ko, vaja eller simla, har horn som består av ben alltigenom. Sarvarna fäller sina horn efter brunsten, i december; korna först efter kalvningen i maj–juni.

Vandringsleder

Renar är kända för sina vandringar. Också skogsrenarna i Finland vandrar långa sträckor i jakten på goda betesmarker – ibland ända över på ryska sidan. Efter brunsten vandrar renarna till vinterbetesområdena. Djuren går på rad och lämnar spår efter sig i snön, eftersom de då kan spara mer energi än om alla pulsar genom snön.

Skarptluktsinne

Skogsrenen kan hitta lavar under ett meterdjupt snötäcke. När renen känner en tillräckligt stark doft av lavar, börjar den skrapa i marken och gräver fram laven under snön. Utöver lavar äter skogsrenen bland annat även olika ris, gräs, kärrväxter, trädlöv och svampar.

MetsäpeuraLIFE

Ähtäri Zoo deltar i projektet Metsäpeura LIFE, vars främsta syfte är att arten ska återintroduceras i sitt ursprungliga utbredningsområde söder om Suomenselkä. Skogsrenen hör till Finlands ursprungliga fauna, men den jagades nästan till utrotning under slutet av 1800-talet. Inom det pågående skogsrensprojektet försöker man stärka den naturliga stammen genom att återintroducera individer som fötts upp i djurparker i naturen. Efter att de hållits i acklimatiseringshägn flyttas skogsrenarna till nationalparkerna Seitseminen och Lauhanvuori. I acklimatiseringshägnen får renarna under mänsklig uppföljning och i skydd mot rovdjur träna på att klara sig i det vilda. Djurparker spelar en stor roll för projektet eftersom nästan alla stamdjur i acklimatiseringshägnen har fötts i djurparker. Under 2019 testade man att introducera de första individerna i det vilda. Efter en acklimatiseringsperiod på fem år är förhoppningen att det i bägge de här nationalparkerna ska finnas skogsrenstammar på några tiotal individer som med tiden blir fler. Inom ramen för projektet stärks också det lilla renbeståndet i Karstula i Etseri. Metsäpeura LIFE pågår i sju år (2016–2023). Utöver återintroduktionen fokuserar man under den här perioden också på att stärka stammen och vidta åtgärder till stöd för dess utbredning. Dessutom uppföljs stammens utveckling. Till exempel kommer skogsrenens habitat att restaureras inom projektet, och anvisningar för skogsägare ska utarbetas så att de kan beakta skogsrenen i samband med åtgärder på ekonomiskog.

Läs mer på www.suomenpeura.fi (på finska eller engelska).

Skogsrenarna i Ähtäri Zoo

Det pågående LIFE-projektet är långt ifrån det första att försöka återintroducera skogsrenar i artens tidigare habitat. Kring årsskiftet 1980 flyttades två sarvar och åtta vajor från Kajanaland till ett acklimatiseringshägn i Suomenselkä. En del av vajorna var dräktiga. De första av de här renarnas avkomma släpptes ut i det vilda 1981. Fram till att projektet upphörde 1984 hade redan över tjugo individer som fötts i djurpark introducerats i naturen. Under den här perioden hade också de frisläppta renarna förökat sig i naturen, och det fanns cirka fyrtio individer i Suomenselkä. Idag är stammen där rentav starkare än den i Kajanaland, vilket visar att miljön i Suomenselkä passar renarna. Också renar från Ähtäri Zoo har återintroducerats i naturen. Under 1989–1993 frisläpptes totalt fjorton individer, och efter en del initiala vandringar har stammen etablerat sig i området kring Etseri, Soini, Karstula och Alajärvi. Numera består stammen i området av ett tjugotal individer, och bland annat det här beståndet försöker man just nu stärka inom ramen för det pågående LIFE-projektet. Återintroduktion av skogsren i naturen har långa traditioner i djurparken.

Myodes glareorus

Vet du vilket som är Finlands vanligaste däggdjur? Svaret är skogssork. Den finns i hela Finland förutom norra Lappland. Det uppskattas att det finns cirka 300 miljoner individer här i landet! Skogssorken trivs vanligen i skogar, skogsbryn, intill kärr och i avverkningsområden samt i trädgårdar. Tät undervegetation är ett måste i alla habitat. Om vintrarna kan skogssork också påträffas i byggnader, till exempel inne i uthus och på vindar. Skogssorkar är aktiva året om och alla tider på dygnet. Under sommaren är de mest aktiva i skymningen och gryningen. Skogssorken är vig och både hoppar och klättrar spänstigt. De kan klättra högt upp i träd. Skogssorken har längre svans än åkersorken, en annan vanlig sorkart i Finland. Dessutom har skogssorken rödbrun rygg medan åkersorkens är gråbrun.

Fortplantar sig snabbt

Skogssorkar fortplantar sig snabbt. De blir könsmogna redan vid 1–2 månaders ålder och kan få 2–4 kullar per år. I genomsnitt föds 3–9 ungar per kull. Ungarna blir självständiga när de är 3 veckor gamla. Skogssorkens parningstid sträcker sig vanligtvis från april till september–oktober. Perioden kan förlängas om det finns gott om mat eller vintern är mild.

Sorkcykler

Även om många ogärna har sork på gården, har varje art sin plats och uppgift. Om det inte fanns sorkar, skulle det antagligen inte finnas vesslor som jagade dem. Då skulle antalet ugglor och rävar, som ju använder vesslor som föda, vara betydligt mindre än i dag. Det skulle i sin tur påverka förekomsten av stora rovdjur. Sorkstammen varierar stort, vanligtvis i cykler om cirka fyra år. På ett toppår följer en krasch, och sedan börjar stammen småningom växa igen.

Strix uralensis

Slagugglan trivs i det norra barrskogsbältet. Framför allt förekommer den i öst. Den häckar i nästan hela Finland, men flest slagugglor finns det i södra och mellersta Finland. Tillgången på föda vintertid begränsar förekomsten av slaguggla i norr, eftersom den är för liten för att kunna dyka genom snön efter sork, coh den har inte anpassat sig till att vandra från sina häckningsområden i jakt på föda. Den är en stannfågel som inte ens under bottenår för sork flyttar på sig utan i stället står över häckningen. Slagugglan trivs i glesbygdernas gamla gran- och björkdominerade barr- och blandskogar, i närheten av kalytor, skogsåkrar och stränder.

Till sitt yttre påminner slagugglan om kattuggla, men är större och har längre stjärt. Slagugglans fjäderdräkt är ljust gulgrå med mörka, längsgående strimmor. Den har fjäderklädda ben, bruna klor, gul näbb och mörkbrun iris.

Milt yttre

Trots sitt milda yttre försvarar slagugglehonan sitt bo och sina ungar ute i terrängen. Slagugglan varnar genom att knäppa med näbben och brumma dovt. Om varningslätet inte ger effekt, smäller honan till rovdjuret med klorna. Slagugglor tolkar också människor som hot, och man ska därför inte närma sig dess bo eller ungar. Slagugglan äter små däggdjur och fåglar. Slagugglan häckade tidigare helst i högstubbar (avbrutna trädstammar) och övergivna rovdjursbon. Numera häckar slagugglorna oftast i stora holkar.

Skydd

Slagugglan är fridlyst genom Finlands naturvårdslag. Den är en hålbyggare som lider av dagens intensiva skogsbruk, eftersom skogsbruket reducerar antalet lämpliga boställen, såsom gamla och invändigt murkna träd och stubbar. Såväl slagugglan som andra hålbyggare kan hjälpas genom att holkar sätts upp i ekonomiskogar.

Natrix natrix

Snoken är ofarlig för människan och fridlyst i hela landet. Den är Finlands största orm. Den har ljusa eller gula fläckar på vardera sidan av nacken. Ibland kan den sakna fläckar och förväxlas med en svart huggorm. Då är den milda blicken dess bästa kännetecken – en snok har rundare pupiller än huggormen. Snoken har en lång svans som smalnar långsamt. Hos små och medelstora individer är kroppen smal medan individer som är större än huggormar är tjocka.

Lever nära vatten

Snoken trivs på stränder av såväl salt som sött vatten. Särskilt uppskattar den näringsrikt vatten. Den kan dyka i upp till en halvtimme åt gången. Den rör sig graciöst såväl i vatten som på land, och den jagar bland annat grodor och fiskar. Snoken klättrar också spänstigt i träd. Till skillnad från huggormen förökar sig snoken med ägg. Den är snabb i rörelserna och är snar att fly om människor närmar sig. Blir den skrämd slinker den snabbt iväg och gömmer sig. Om det inte går, försvarar den sig genom att väsa och gå till skenattack. Dess sista utväg är att spela död. Snokar kan också utsöndra ett illaluktande sekret ur analkörtlarna, vilket gör att rovdjur lär sig lämna dem i fred när de känner lukten.

Skydd

Snoken är fridlyst i Finland. Den är det av Finlands kräldjur som minskat mest. Arten hotas av färre fortplantningsplatser, vattenbyggande och förföljelser.

Panthera uncia 

Kattdjuren är de mest utvecklade för köttätande, och deras föda består nästan uteslutande av kött. Snöleoparder kan jaga vilda bergsfår och bergsgetter och alpstenbockar. Deras viktigaste bytesdjur är blåfår, som också kallas nahor, samt sibirisk stenbock och argali (ett fårdjur). De säger heller inte nej till bland annat murmeldjur, harar och kaniner, gnagare och hönsfåglar. Om det inte finns vilda djur att tillgå kan snöleoparder även döda husdjur, vilket leder till konflikter med lokalbefolkningen. En snöleopard kan fälla byten som väger upp till tre gånger mer än den själv. De är kattdjur som är opportunistiska jägare, och det är alltså inte särskilt specialiserade på något visst bytesdjur eller jaktbeteende. Snöleoparden lurar tålmodigt på sitt byte, varefter den går till överraskningsattack och försöker bita bytet i nacken. Som är karaktäristiskt för kattdjur, äter snöleoparder långsamt – i det vilda kan det ta den hela 3–4 dagar att äta ett helt bytesdjur. Antalet bytesdjur är en viktig faktor för huruvida en miljö passar snöleoparder.

Mästare på kamouflage

Snöleoparder smälter perfekt in i sin miljö och har också anpassat sig till ett liv i bergen på andra sätt. Klimatet är kallt och torrt. Snöleoparden har en vacker, tjock päls som är tät och varm. Visste du att snöleopardens prickar är individuella och kan användas för identifiering på bilder från viltkameror?

Den nästan en meter långa svansen hjälper snöleoparden att balansera i branta berg och värmer kropp och ansikte när djuret vilar sig.

Dess korta framben och långa bakben gör att den rör sig smidigt i branta, ojämna områden. De stora tassarna fungerar som snöskor.

Snöleoparden är ett skymningsaktivt djur, vilket dess gulaktiga ögon är ett tecken på – de gör att den ser bra också i mörker. Precis som kattdjur överlag är snöleoparden skygg och man ser dem sällan i det vilda. Också dess välutvecklade bröstkorg och stora näshålor är tecken på snöleopardens anpassning till den kalla, tunna luften i dess hemtrakter. De runda, korta öronen göra att mindre värme strålar

Shhh!

Snöleoparder gör inte oljud i onödan – de kan faktiskt inte ryta. Det här beror på strupens utformning. Däremot kan snöleoparder jama, morra, yla och fräsa.

Katt som inte längtar efter sällskap

Snöleoparden lever ensam och hannen är inte intresserad av sina egna ungar. Honan och hannen träffas enbart under brunsten, då de tillbringar några dagar tillsammans innan de åter går åt skilda håll. Snöleoparder kommunicerar sinsemellan och märker ut sina revir genom doftmärken som den lämnar genom att skrapa i marken med baktassarna och lämna urin på berg och stenar. Snöleoparder försvarar inte sina revir lika aggressivt som andra kattdjur, men hannarna hävdar sina revir gentemot andra hannar. Snöleopardens brunst infaller i december–februari. Dräktigheten varar i 93–110 dagar, varefter honan vanligtvis föder 2–3 ungar i en håla eller grotta. När ungarna föds är de små och hjälplösa – de öppnar inte ögonen förrän de är en vecka gamla. Vid cirka 3 månaders ålder börjar ungarna följa modern och får lära sig viktiga jaktfärdigheter. Honan föder upp ungarna ensam, och de lämnar henne när de är ett par år gamla.

Utbredning

De snöleoparder som ännu lever kvar högt uppe i Himalayas och Centralasiens bergskedjor är i dag bara 4 000–6 400 till antalet. I dag finns det snöleoparder i Afghanistan, Bhutan, Kina, Mongoliet, Nepal, Pakistan, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Kinas utgör 60 procent av hela området. Snöleoparderna i Himalayas och Centralasiens bergskedjor lever vanligtvis på 3 000–5 400 meters höjd. De föredrar trädlösa områden och lever specifikt ovanför trädgränsen i bergen. De rör sig gärna i bergiga dalar där de lätt kan gömma sig men har god utsikt. De har stora revir, vars storlek beror på mängden bytesdjur: I Nepal finns det mycket föda så där har de ofta revir på 30 km², medan det i Mongoliet finns lite föda och där kan de ha revir på upp till 1 000 km².

Tjuvjakt och förföljerser hotar snöleoparden 

Snöleopardstammen hotas av tre viktiga faktorer:     

• Högre trädgräns på grund av klimatförändringen
• Tjuvjakt
• Färre bytesdjur till följd av lokalbefolkningens ohållbara jakt

Skydd

Runtom i världen görs hårt arbete för att skydda snöleoparden. Deras habitat skyddas genom skyddsområden. Patruller motverkar tjuvskytte och lokalbefolkningens miljömedvetenhet ökas genom miljöfostran. Dessutom håller man på att inrätta ett system för rovdjursersättningar. Alla de 12 länder där det finns snöleoparder har förbundit sig till skyddet av arten, och forskning pågår för att utreda vilka skyddsåtgärder som vore effektiva. En noggrann stambok förs över djurparkernas snöleoparder, så att djurens genbank ska förbli mångfaldig och djuren så friska som möjligt. Målet är att snöleoparder i framtiden ska kunna återintroduceras i sina ursprungliga områden. Innan det kan ske måste emellertid förföljelserna och tjuvskyttet upphöra.

Budorcas taxicolor taxicolor

Takinen, som också kallas taki eller oxgems, hör till slidhornsdjuren och underfamiljen getdjur. Dess horn består av keratin, inte ben, och de sitter kvar på huvudet djurets hela liv. Takin är den enda representanten för släktet Budorcas, och arten var inte känd bland västerlänningar innan 1910. Numera är takin Bhutans nationaldjur.

Flockdjur

Takin är ett flockdjur. Takierna samlar sig i små flockar (om ett par tiotals individer) till vintern. Sommartid kan flockarna bestå av upp till hundra individer. Äldre hannar lever ensamma.

Sniff!

Den stora näsan gör att inandningsluften värms upp innan den når lungorna. Utan den här anpassningen skulle takin förlora mycket kroppsvärme bara genom att andas.

Horn

Såväl hannen som honan har bakåtsvängda horn som kan mäta upp till 64 cm. Ju äldre en taki blir, desto krummare blir hornen.

Menyn inkluderar bambu

Takin är en idisslare och har alltså fyra magar. I naturen äter den gräs, knoppar, blad och bambu. Takin äter egentligen nästan vilka växter som helst som den hittar. Takier kan lätt ställa sig upp på bakbenen för att nå mat högt upp i träden.

Lockig päls

Takier har tjockt, tät och lockig päls med en färgteckning som alltefter underart varierar från brun till grå och gyllenbrun. Takin är skyddad mot regn tack vare sin oljiga hud. Det blir som en regnkappa!

Utbredning

I det vilda lever takierna i Himalayas bambuskogar på 2 000–4 500 meters höjd. Det finns fyra underarter som alla lever i egna områden. Även deras färgteckning skiljer dem åt.

• Budorcas taxicolor taxicolor – "Mishmi takin”, i gränstrakterna mellan Tibet, Myanmar och Kina
• Budorcas taxicolor bedfordi – "Golden takin”, centrala Kina i provinsen Shaanxi.
• Budorcas taxicolor tibetana – "Sichuan takin", gränstrakterna mellan Tibet och Kina
• Budorcas taxicolor whitei – "Bhutan takin", Bhutan, norra Indien, västra Kina, Tibet

Våra takiner är Mishmi-takiner. Deras typiska habitat är skogklädda dalar eller grässlätter.

Små takier

Takiernas brunst infaller i juli–augusti. Honan är dräktig i cirka 9 månader. Takier får en unge vartannat år. När ungarna föds är de mörkare än de vuxna, och de följer modern i cirka ett år.

Hot och skydd

Hotfaktorer:

• tjuvjakt (för köttets och hornens skull)
• krympande habitat
• avverkning av bambuskogar, gruvor, jordbruk, vägbyggande...
• farliga sjukdomar kan eventuellt sprida sig från lokal boskap

Skyddsåtgärder:

• I Kina betraktas takin, och särskilt Sichuan-takin, precis som pandan som en nationalskatt. Arten har därför hög skyddsstatus i Kina.
• I Indien, Bhutan och Kina är det förbjudet att jaga taki.
• Skyddsområden inrättas.
• Takin ingår i skyddsprogrammet EAZAN ESB.

Takin omfattas av den näst striktaste kategorin i CITES-konventionen, som reglerar handeln med sällsynta och hotade arter.

Rangifer tarandus

Renen hör till hjortdjuren och underfamiljen Capreolinae. Andra hjortdjur är till exempel älg och skogsren. Renen är ett halvtamt djur som till sitt livssätt och sin kroppsbyggnad påminner om sitt ursprung, fjällrenen. Renen kan korsa sig med skogsren.

Idisslare

I naturen äter renar bland annat lavar, ris, gräs, löv och kärrväxter. Allt som allt finns det över 350 växter som renen använder som föda. Av dessa utgör över 100 dess viktigaste föda. Renen är en idisslare med fyra magar.

Tjock vinterpäls

I augusti börjar renen få tät vinterpäls som håller kroppen inunder varm i temperaturer ner till –50 grader. Renskinn är fortfarande ett populärt och varmt sovunderlag. Renens färgteckningen varierar från nästan svart till helvit. På samiska finns det en mängd ord som kan beskriva renars ålder, kön, färg och liknande med ett enda ord. Också på finska finns det många sådana ord, ofta lånade från samiskan, som också svenskan lånat från.

Skarpt luktsinne

Renens luktsinne är välutvecklat, vilken syns på den långa nosen. Den kan nosa rätt på lavar också under ett metertjockt snötäcke. Om ingen tillräckligt lovande doft tränger genom snön, börjar renen inte gräva utan fortsätter vidare.

Horn

Såväl hanen, som kallas tjur eller sarv, och honan, som kallas ko, vaja eller simla, har horn som består av ben alltigenom. Sarvarna fäller sina horn efter brunsten, i november, medan vajorna fäller dem först efter kalvningen i maj–juni.

Renen fäller sina horn varje år, och till brunsten bildas nya. Sarven behöver hornen bara under parningstiden i september–oktober, då hannarna mäter sina krafter mot varandra och tävlar om korna. Under andra årstider är hornen bara i vägen eftersom det gör det svårare att ta sig fram i tät skog. Därför är det bättre för sarven att få nya horn varje år bara för den tid de behövs. Efter parningstiden fäller sarven alltså hornen, som återbildas under vår och sommar.

Vajan behåller sina horn längre eftersom hon behöver kunna skydda sin kalv mot såväl andra flockmedlemmar som rovdjur.

De utväxande hornen är täckta av mjuk, sammetsaktig basthud som torkar bort och fälls i slutet av sommaren, när hornen nått full storlek. I huden kring hornen finns det blodkärl som förser hornen med den näring och syre som de behöver för att växa. Hornen slutar växa i slutet av sommaren. Då gnuggar sarvarna hornen mot träd för att få bort huden. När sarven inte längre behöver hornen, upphör blodcirkulationen i dem och de torkar ihop. De torra hornen faller av sig själva.

Den tiden på året!

Renarnas brunst infaller i september–oktober. Då samlar rentjurarna ihop brunstflockar med ledarrenar. Brunsten infaller i september–oktober. Kalvarna föds i maj–juni. Vajorna drar sig tillbaka för att kalva på skyddade platser och föder vanligtvis en kalv åt gången.

Lutra lutra

Uttern är ett mårddjur som anpassat sig till ett liv i vatten. Det finns flera olika utterarter runtom i världen. Gemensamt för nästan alla uttrar är att de är sociala, lekfulla och intelligenta. De kan också anpassa sig till att leva i vattendrag som rinner genom städer, förutsatt att vattnet är rent nog och att det finns tillräckligt med föda i det. Uttrar vänjer sig snabbt vid människor om de inte störs. Uttern har ett vidsträckt revir som den trafikerar flitigt. I Finland kan reviren omfatta upp till 20–40 km av vattenleder och många mindre bäckar. Särskilt vintertid rör sig uttrar över stora områden eftersom det är knappare om mat under isen.

Snävt habitat

Uttern är inte bara ett vattenlevande djur utan har anpassat sig till att delvis också leva på land. Därför utsträcker sig utterns habitat enbart till den smala övergångszonen mellan vatten och land. Uttern söker nästan all sin föda i vattnet, men den avnjuter sina största byten uppe på land, där den också vilar och vårdar sin päls.

Doft poster 

Visste du att uttrar markerar sina revir på specifika platser som använts för syftet i flera generationer? Dessa så kallade doftposter hjälper uttrarna att känna igen varandra, och hannarna märker om föregående besökare är redo att fortplanta sig och markerar för nykomlingar att området är upptaget.

Roder

Den strömlinjeformade kroppen och den starka svansen gör uttrar till goda simmare.

Vattenlekar

Uttern har anpassat sig till ett liv i vatten på många sätt. Dess vattentäta päls består av täckhår och tät underull. Pälsen gör att vattnet inte når huden, utan ett lager luft bildas mellan hud och päls. Utterns päls är faktiskt en av de tätaste i djurvärlden – cirka 50 000 hårstrån/cm²!

Uttrar är lekfulla och nyfikna djur. Vintertid har de setts åka kana utan särskild anledning – kanske bara för att de tycker att det är kul.

Fisk på menyn

Utterns diet består till över 80 procent av fiskar och grodor. Uttrar kan inte fånga fiskar på djupt vatten. Därför jagar de hellre nära stränder. Detta gör utterns livsmiljö ännu trängre. Utöver fisk och grodor äter uttrar gärna vattensorkar, bisamråttor, fågelägg och fåglar.

Simhud

Utterns näs- och öronöppningar sluts när den dyker och den har simhud mellan tårna.

Återhämtar sig

Uttern är en välkänd men har tidigare varit en relativt fåtalig art hos oss. Uttrar jagades för sin päls. Människor betraktade dem dessutom med en viss ovilja, särskilt för att uttrar jagar ekonomiskt värdefull fisk. På 1960- och 1970-talen led uttern av gifter i miljön, vilket allvarligt decimerade stammen. Arten fridlystes 1939–1950 och på nytt 1970, och så småningom började uttrarna igen återvända till sina tidigare habitat. Att miljön blev renare främjade stammen. Finlands utterstam består av några tusen individer. Numera klassificeras uttern globalt som nära hotad (NT) och i Finland som livskraftig (LC).

Viktigt känselsinne

Vintertid jagar uttern huvudsakligen med hjälp av sina morrhår eftersom det är mörkt under isen. Uttrar har morrhår på olika ställen på huvud, nacke och framben. De får inte själva hål på isen med klorna, utan måste hitta färdiga vägar ner i vattnet. Mängden öppet vatten vintertid begränsar Finlands utterstam.

Små utterungar

Utterhonor kommer överens i delvis överlappande revir, men vuxna hannar tål inte andra hannar i sina habitat.

Uttern har ingen specifik brunsttid utan ungarna kan födas nästan när som helst. Ofta föds det en till tre små utterungar. Honan är dräktig ett par månader och ungarna föds i Finland under den snöfria perioden. Uttern gör ett grottlikt bo på stranden och föder ungarna där. Ungarna avvänjs åren därpå. Därför får honorna ungar cirka vartannat år.

Rana temporaria

Den vanliga grodan (Rana temporaria) är en allmän grodart i familjen äkta grodor. Den är den mest allmänt förekommande bland Finlands groddjur. Arten påträffas i hela landet, inklusive i nordligaste Lappland. Grodan är också allmän i Europa, förutom Iberiska halvön, Italien och de södra delarna av Balkanhalvön. Grodan och dess rom är fridlysta i hela Finland. Grodor lever i olika typer av skogar, ängar och trädgårdar. Merparten av året tillbringar den på land. Den håller sig då dold under dagarna och rör på sig först när det börjar skymma och vid regn.

Metamorfos

Grodan övervintrar antingen i bottenlera i vatten eller på land i jordhålor eller under stenar. I vattensamlingar eller lämpliga tjärnar med öppet vatten hela vintern kan tusentals grodor samlas för att lägga sig i dvala samtidigt. Under milda vintrar kan man råka på grodor som hoppar i snön eller simmar under isen.

Fortplantningssäsongen varar från början av april till slutet av juni. Grodan lägger helst sin rom i vattenrika, frodiga tjärnar. Hannarna inväntar kväkande i stora samlingar honorna på lekplatsen. I grodrommen omges äggen av en genomskinlig gelé. Den svarta kärnan värms av solen under dagtid, och det geléaktiga skalet isolerar äggen och hindrar värmen avdunsta. Äggen utvecklas till larver – grodyngel. Till en början andas ynglen med gälar, men småningom får de lungor. Det första som utvecklas i grodornas metamorfos är bakbenen.

Skydd 

Grodan är fridlyst i Finland. I och med att våtmarkerna krymper har arten blivit mer sällsynt.

Bufo bufo

Den vanliga paddan påträffas allmänt i de södra och mellersta delarna av Finland, samt i mindre utsträckning ända upp till norr om polcirkeln. Den hör till de vanligaste groddjuren i Europa. Paddan är ett skymnings- och nattdjur. Dess ögon är stora och ljuskänsliga, vilket låter den se väl också i mörker. Paddan lever i många typer av miljöer, såsom skogar, ängar och trädgårdar. Den är ortstrogen och håller alltså länge till i samma område.

Växelvarm

Paddan är ett växelvarmt djur, vilket betyder att dess kroppstemperatur är beroende av omgivningens temperatur. Den tillbringar vintern i en dvala som inleds i september och upphör i april.

Lekperioden börjar genast efter vinterdvalan i april–maj. Då samlas paddorna på samma platser som tidigare år. Honan lägger äggen i två långa strängar runt vattenväxter eller i ris i tjärnar, sjövikar och liknande platser. Också brackvatten går bra som lekplats. Ynglen blir 2–3 cm stora den första sommaren. Paddorna blir könsmogna när de är 3–4 år.

Giftigt slem

Paddor hotas av många faror, såsom igelkottar, ormar, hermeliner och många rovfåglar. När en padda försvarar sig kan dess hudkörtlar utsöndra ett milt giftigt och mjölkaktigt slem, bufotoxin. Ämnet är inte farligt för människor, men till exempel hundar kan må illa om de äter paddor.

Den äldsta kända paddan blev hela 54 år.

Sus scrofa

Vildsvinet är av samma art som tamvinet. Det är kraftigt byggt och har som vuxen mörk päls. Vildsvins hudvårdsrutiner inkluderar gyttjebad. Kultingarna är ljusbruna och randiga, vilket ger dem kamouflage bland vegetationen. Galtens hörntänder fortsätter växa hela livet och blir till huggtänder. Vildsvin är flockdjur, och flocken leds vanligtvis av en storvuxen sugga. Utanför brunsten håller sig hannarna för sig själva; vanligtvis lämnar de flocken när de blivit könsmogna. Vildsvinsstammen i Finland har på senare år vuxit, och enligt den senaste uppskattningen finns det över 3 000 vildsvin här.

Utbredning

Vildsvinet har spridit sig över nästan hela Kontinentaleuropa, Nordafrika och Asien, undantaget de allra nordligaste områdena. Arten antas ha vandrat själv till Finland via gränsen i sydost, från Ryssland och Estland. Främst påträffas den i sydöstra Finland och östra Nyland.

Anpassningsbar allätare

Vildsvinets ursprungliga livsmiljöer är löv- och blandskogar, men arten är anpassningsbar och har också spridit sig till den norra barrskogsregionen till följd av allt varmare vintrar. Tjäle och snö gör det emellertid svårare att söka föda, bland annat eftersom vildsvinets smala klövar lätt sjunker in i skaren. Ett isolerande fettlager under huden, vinterfodring och besök på avfallsplatser hjälper vildsvinen överleva vintern.

De är skymningsaktiva och bökar med trynet i jorden efter mat. Vildsvin är allätare, med en diet som bland annat består av örtväxter, rötter, frön och säd. De äter också smådäggdjur, ägg och ungar av fåglar som häckar på marken samt ryggradslösa djur och kadaver.

Skydd

Vildsvinet är en livskraftig art globalt. I vissa områden hotas den emellertid av jakt, förföljelser och krympande habitat. Vildsvin är dessutom vilt som jagas varje år. De kan bland annat orsaka skador på odlingar när de bökar i jorden efter mat och till exempel hota markhäckande jaktbara fåglar. Vildsvin utan kultingar får jagas året om i Finland, men suggor med kultingar är fredade från mars till början av juli.

Vildsvinen i Etseri

För närvarande finns det fyra vildsvin i Ähtäri Zoo. Suggorna har kommit från Högholmen medan galtarna fötts i Etseri.

Bison bonasus

Visenten är ett oxdjur, en underfamilj till slidhornsdjuren i ordningen partåiga hovdjur. Andra oxdjur är till exempel vattenbuffel, bisonoxe och tamboskap. Visenten, som också kallas europeisk bison, är nära släkt med den amerikanska bisonen och Europas största landlevande däggdjur. Visenten kan till och med korsa sig med bisonoxen. Precis som bisonoxar lever visenter i flock, som består av många tiotals individer.

Små kalvar

Brusten infaller i augusti–oktober och kon är dräktig i cirka nio månader. Visenten föder en kalv åt gången. Hannen kan vara farlig för kalven. Kalven ställer sig upp efter cirka 22–45 minuter efter födseln – bytesdjur föds ”färdiga” och ställer sig upp mycket snabbt efter födseln. Rovdjur däremot föds små och outvecklade, och måste tas om hand länge efter födseln (t.ex. lodjur, björn).

Inhåliga horn

Visenten hör till slidhornsdjuren, vars horn består av keratin, inte ben. De fälls inte utan sitter kvar djurets hela liv.

Gräs och träd på menyn

I naturen äter visenten olika slags gräsväxter och trädbark. Visenten är en idisslare och har alltså fyra magar. En stor del av dess dagar går åt till idisslande.

Hot mot visenten

• människan
• avskogning, krympande habitat
• en ensidig genpool och att individer inte rör sig mellan olika flockar, vilket skulle göra populationernas genpool mer mångsidig.

Europas största landdäggdjur!

En visent kan väga hela 600–1 000 kg!

Dog ut

Visenten är ett utmärkt exempel på hur viktiga djurparker och deras skyddsarbete är. Visentens habitat krympte kraftigt i och med att människan bredde ut sig och stora områden avskogades, tills arten i början av 1800-talet enbart fanns kvar i två små områden i Polen och Kaukasus. Första världskriget blev den polska stammens undergång, och den sista individen dödades 1919. Även Kaukasuslinjen minskade rejält. Den sista individen, som även var den sista vilda visenten, dog 1927. Visenter har emellertid hållits i djurparker sedan 1865, och djurparkernas sammanlagda bestånd var år 1919 omkring 50 individer. År 1952 började man återintroducera arten i naturen, och i dag finns det avkomlingar till dessa individer i många områden runtom i Europa. För närvarande finns det drygt 6 500 visenter, och på många håll växer stammarna. Nya individer återintroduceras fortfarande i naturen.

Utbredning

En gång i tiden fanns det visenter över hela Europa, men numera finns de bara i Polen, Tyskland, Slovakien, Litauen, Ryssland, Ukraina, Belarus och Rumänien.

Visenterna i Etseri 

Visenthägnet i Ähtäri Zoo blev färdigt sommaren 2021. För närvarande inhyser det Myy, som föddes 2014, Nuutti som föddes 2017, Mymmeli som föddes 2018 och Hector, född 2020. Myy kom till Etseri från Tallinn Zoo. Mymmeli och Hector har fötts i Etseri. Nuutti flyttade för sin del till Ähtäri Zoo från Kolmården 2021.

Branta leucopsis

 Den vitkindade gåsen är en arktisk andfågel som ursprungligen kommer från den nordryska ögruppen Novaja Zemlja, Spetsbergen och Grönland. Tidigare påträffades arten i Finland enbart vid genomflyttning, men numera häckar den vitkindade gåsen längs nästan hela kusten (från Karleby till Vederlax) och i inlandet i Ule träsk, Päijänne och Vesijärvi i Lahtis. Finlands första häckande vitkindade gäss konstaterades i början av 1980-talet. Artens ursprungliga miljö är klippor och bergiga sluttningar i närheten av våtmarker på den arktiska tundran. De använder olika växter som föda, till exempel gräs, sädesbrodd och blad. Vitkindade gäss betar på strandängar, åkrar och gräsmattor.

Artens färgteckning påminner om kanadagåsen, men den vitkindade gåsen är större. Den har vit panna och gränsen mellan svart och vitt går på bröstet, inte i nedre delen av halsen. Också den för kanadagåsen typiska bruna färgen saknas.

Från Östersjöområdet flyttar vitkindad gås till trakterna kring Nordsjön, till Nederländerna och de brittiska öarna. Den artiska stammen flyttar i september–november och på våren i april–juni. Individer som häckar i Finland flyttar senare på hösten och tidigare tillbaka än de arktiska fåglarna.

Skyddad art

Arten riskerar globalt att minska dramatiskt på grund av jakten i början av 1900-talet. Den vitkindade gåsen fridlystes helt på 1970-talet. I dagsläget är vitkindad gås en strikt skyddad art. Den omfattas av EU:s artskydd och kan alltså inte fastställas om jaktbar fågel.

Numera stannar stora antal vitkindad gås i Finland för att rasta. Många faktorer spelar in. Åkerbruket i Olonets i Ryssland har minskat avsevärt, vilket i sin tur sannolikt har förskjutit fåglarnas flygrutter till häckningsområdena närmare Finland. Antalet rast- och matplatser i naturtillstånd (våtmarker) har också minskat.

Odocoileus virginianus

Vitsvanshjorten hör inte till Finlands ursprungliga fauna, utan den introducerades i Laukko i Vesilax 1934 när amerikafinländare förde med sig de första individerna som gåvor till jägare i fäderneslandet. Djuret fick därför också namnet Laukkos hjort. Stammen började med dessa få individer och har brett ut sig kraftigt i sydvästra och södra Finland. I Tavastland är vitsvanshjorten numera ett betydande vilt. Enligt Naturresursinstitutets (LUKE) uppskattning av stammen fanns det 98 000 vitsvanshjortar i Finland år 2018.

Liten kalv

Vitsvanshjortens dräktighet varar sju månader och honan föder 1–2 kalvar. Kalven har under sina 3–5 första månader prickar och har därför ett effektivt kamouflage i tät vegetation. En ensam kalv betyder inte att honan övergett den och den ska lämnas i fred. Modern kommer tillbaka för att amma sin kalv så snart situationen lugnat sig.

Bambi

Vitsvanshjorten har stått modell för den världsberömda Bambi på vita duken. Det var i och för sig rådjuret som inspirerade författaren till den ursprungliga boken Bambi: En levnadshistoria från skogen (det finns förresten också rådjur här i djurparken) men när berättelsen i Nordamerika gjordes till film fick vitsvanshjorten bli förebild. Sannolikt var det delvis för att vitsvanshjorten var välkänd där. Dessutom är dem lite större, vilket passade skogens konung bättre. Och kanske ändringen var en bra idé: den käckt upprätta svansstumpen är onekligen ett viktigt element i figuren Bambis habitus, och draget är utmärkande för vitsvanshjorten.

Hur känner man igen en vitsvanshjort?

Vitsvanshjorten kan förväxlas med rådjur och dovhjort – bägge finns också här i djurparken. Vitsvanshjorten är större än de två andra arterna, och har i jämförelse med rådjuret smalare huvud med längre nos. Dovhjorten har en rödaktig eller gråare brun färg och en svart strimma längs svansen. Rådjurets svans är helt vit. Vitsvanshjortens mankhöjd är omkring en meter. Den har en lång, yvig svans med vit undersida. När vitsvanshjorten springer står svansen upprätt och tjänar som varningssignal för de andra i flocken.

Herbivor

Sommartid äter vitsvanshjortar olika örtartade växter, till exempel mjölkört. Den äter också gärna säd på åkrar. Om hösten inkluderar den även svampar och vintertid blåbärsris i sin kost. När snötäcket ligger tjockt blir hjortarna tvungna att ty sig till trädbark, tunna kvistar, knoppar och de lavar som växer på stammarna.

Horn

Vitsvanshjorthannar har förgrenade horn som faller av i december–januari. Eftersom de är bytesdjur måste de hela tiden vara på sin vakt. Därför har vitsvanshjortar stora öron och mycket god hörsel.

Flocken

Vitsvanshjorten är ett flockdjur. Flocken leds av en äldre hind (hona) och består av hennes kalvar, tidigare års hindkalvar och deras kalvar. Hannarna, som kallas hjortar, bildar egna flockar där de etablerar en inbördes rangordning.